Naken, oredigerad och smånöjd

Jag har skaffat Instagram.
Alla som känner mig vet att det satt långt inne. Länge har jag vägrat att ta steget in i den filter-draperade och verklighetsförskönande mobilapplikationen, trots påtryckningar från nära och kära. Men varför detta motstånd? För det första så är jag en genomusel fotograf. Har noll känsla för bildkomposition och inget större intresse av att bli bättre på det heller. Bara tanken på att ägna typ en kvart/tjugo minuter på att redigera en bild får det att krypa längs ryggraden på mig. Tålamodet är noll. För det andra så känner jag heller inget större behov av att visa upp mitt liv i bilder. Missförstå mig inte, jag är nöjd med mitt liv, jag ser bara inte poängen i att dokumentera det för omvärlden.

Min sambo däremot, är en flitig användare av Instagram och hon har kämpat länge för att jag ska gå med. Hon har, till skillnad från mig, ett stort fotointresse. Hon har till och med två konton, ett privat och ett offentligt och hon uppdaterar båda med jämna mellanrum. Naturligtvis vill hon att jag också ska vara med så jag kan ta del av ett av hennes stora intressen. Mina teaterkollegor har också varit på mig om att jag ska vara med så att jag kan göra reklam för mina föreställningar och bygga mitt varumärke. Men det där har jag också väldigt svårt för. Att ”sälja” mig är den delen av kulturbranschen som jag har allra svårast för.

Men när det var dags att byta ut min gamla telefon mot en ny så kände jag att jag lika gärna kunde ta tag i saken och ladda ner den där appen. Dels för att glädja min sambo men också för att det trots allt är lite kul att följa mina vänners vardag, låt vara i retuscherad version. Men här uppstod ett nytt problem. För mina vänner som jag följer vill följa mig också och då känns det oerhört fånigt att ha ett helt tomt konto. Och då började tankarna snurra i huvudet. Min första Instagram-bild, hur skulle den se ut? En vill ju gärna bjuda på nåt kul direkt, nåt som folk uppmärksammar. Efter ett par veckor av ångestladdat funderande så har jag bestämt mig. Jag ska driva lite med utseendehetsen och lägga upp en helt oredigerad närbild på mitt ansikte där man även ser en liten bit av min nakna bringa. Se sådär löjligt lycklig ut och göra tummen upp. Och så en putslustig text om att det gärna ska vara lite naket. Jag är faktiskt lite små-nöjd när jag klickar på Dela.

När sambon kommer hem från jobbet så frågar jag vad hon tycker om min bild. ”Rolig. Men varför la du upp en bild med så dåligt fokus?”

Dåligt fokus? Jag tvivlar inte en sekund på att hon har rätt men jag går ändå in och tittar på min bild igen. Dåligt fokus, verkligen? Jag såg det inte när jag la upp bilden och jag ser det inte nu heller. Det är bara att konstatera att den här ormen har lång väg att slingra på fotokonstens hälleberg.