26 Mars 2020 13:26 | Annika Lundby

Just nu i dessa tider känns det som att man tar en dag i taget. Men som den människa jag är, som aldrig kan leva enbart i nuet, utan även måste leva lite i det förflutna och så lite i framtiden måste jag planera för mina olika projekt framåt.

Häromdagen när solen sken från en klarblå himmel började det klia i trädgårdsfingrarna. Eller kanske inte så mycket i fingrarna som att hjärnan klickade igång och började mata fram det ena projektet efter det andra. Små projekt som att räfsa bort alla löv och tvätta lekstugans tak till stora som dränera framsidan av huset och att tvätta utsidan av skorstenen.

Jag kände där när jag satt på altanen med min kopp kaffe framför mig och en punschrulle i handen att i år är det nog dags att ta tag i mitt stora projekt – att gräva ut runt garaget och gräva ner en tunna att samla vatten i. För vem vet, det kanske blir en fin sommar och växterna behöver lite extra stänk på rötterna. Hemma är jag förste grävare. Och då menar jag inte att jag kör in med någon liten minigrävare. Nej, jag gräver för hand. Favoritredskapet är min morfars gamla spade som har något kortare skaft än den genomsnittliga spaden. Då tunnan jag ska gräva ner ska hamna på ett djup av dryga metern, räknar jag med att det också blir en hel del hängande ner i ett hål och ösa med dotterns lilla sandlådespade och spetta upp sten. Det känns härligt att kunna få säga att vi är ”stenrika”.

Även om det mesta just nu bromsar in måste vi låta oss få blicka framåt, peppa oss för morgondagen och ta hand om varandra. I mitt flöde på sociala medier har jag sett att många efterfrågar det positiva, små ljusglimtar i en globalt tung tid. Och för mig är en kopp kaffe på altanen i mars en ljusglimt att greppa och med anteckningsblocket i högsta hugg planerar jag för en produktiv projektsommar med sol, värme och gärna ett och annat dopp i sjön.

Här kan du läsa fler krönikör