20 Oktober 2019 07:00 | Ulrika Wahlström

Som målfokuserad projektledare och med lång erfarenhet inom strategisk kommunikation har jag förutsättningarna att vara en grym ledare på hemmaplan, men ofta blir det faktiskt bara pannkaka av alltihop!

I går var jag i mataffären. Där hade jag som tydligt mål att köpa bearnaisesås. Bara. Barnen sms:ar tips om vad jag ska köpa. När jag sedan står i hallen och jag och en förvånad Make betraktar fem kassar fullproppade med mat, godsaker och glass, konstaterar jag, inte helt nöjt, att jag lyckats överträffa mitt mål med råge.

För en tid sedan sa Yngste Sonen att han tycker att det är jobbigt när han är hos en kompis och vill hem, kanske för att han är trött, men inte riktigt vill säga det. Det löser vi med en kod, sa jag. Ville han hem skulle han bara ringa mig och säga ”Jag är sugen på pannkakor”. När han ringde mig i eftermiddags och sa att han ville ha pannkakor, kände jag mig som världens bästa mamma när jag svarade ja. Det var ingen muntergök som kom hem med Maken och möttes av en pannkaksmiddag serverad av en senil moder.

Jag har länge tjatat på Yngste Sonen att han måste dra ner på spelandet. Just i dag är jag extra bestämd och säger att en timme om dagen får räcka. Han kan ju vara utomhus och få frisk luft. Det är nyttigt! Han nickar eftertänksamt. Jajamen, tänker jag, det lönar sig att upprepa ett tydligt budskap och kommunicera nyttan av förändring!

Dottern kräver mer bensinpengar till moppen. Maken och jag är negativt inställda. Då kommer hennes lillebror, Stora Sonen, till hennes undsättning. Han visar sig vara fenomenalt verbal och argumenterar väl. (Han liknar undertecknad i vissa yrkesrelaterade situationer, konstaterar jag stolt för mig själv). Han förespråkar att hans storasyster ska få mer pengar då vi slipper körningar till fotboll och kompisar. En bil drar mer än en moppe och vi sparar tid och tid är pengar! Det hela slutar med en saftig swish till dottern (en swish som dessutom blev ännu saftigare när hon krävde en slant för att dessa rader om henne skulle få stå kvar här). Nog för att vi är glada för att de här båda syskonen plötsligt håller ihop, men ekonomiskt sett är det mer gynnsamt när de bråkar.

”Jag är stolt över dig, mamma!” säger Yngste Sonen vid läggdags. Jag förstår ingenting. Han säger att hans kompisar får spela hur mycket de vill. Det är inte vettigt! Bra med en gräns, menar han och önskar mig en god natt. Jag känner mig så lyckad! Sedan kommer Stora Sonen och upplyser mig om att jag måste vara världens mest lättlurade förälder. Jag ser frågande på honom samtidigt som jag tycker mig ana ljudet från Farming Simulator i Yngste Sonens rum.