Måleriet en befrielse för Håkan

Av Ann Kristin Ekman

Det är Håkan Hellmans barn som ligger bakom att konstintresset återuppväxtes som pesnionär.
– De hittade några gamla teckningar som jag gjort och sa till mig att "farsan, nu börjar du måla igen!"

Håkan Hellman kom till Onsala som fyraåring, ett av många finska krigsbarn som då anlände till Sverige.
– Men till skillnad från många andra bev jag kvar i Sverige och bodde hos min fosterfamilj tills jag var 17 år. Min födelseby i finska Österbotten återsåg jag först 70 år efter att jag lämnat den, berättar Håkan.

Yrkeslivet tillbringades i Stockholm, där han hamnade på finansdepartementet, "som byråkrat av värsta sort", för att tro Håkan Hellman själv. När pensionsstrecket hade passerats, återvände han sedan till gården i Onsala där han vuxit upp.
– Det var vid en vindsstädning där som barnen hittade mina gamla målningar och sträcket över till mig, tillsammans med en full uppsättning akvarellmaterial.

Att börja måla igen beskriver Håkan som något av en befrielse, efter det strukturerade arbetet på finansdepartemenet.
– Det var helt underbart att kunna uttrycka sig på ett annat sätt och inte behöva tänka på fakta.

Håkan Hellman målar i akvarell, inte minst tycker han om att fånga sten och klippor med penslar och färg.
– Målningen jag lämnade in till knstsalongen är av "min" klippa i Bohuslän, som jag brukade gå till när jag gick kurs på Gerlesborg. Bergen är ju kompakta, vilket egentligen strider mot akvarellens egenart. Utmaningen är att inte måla dem så att de blir tunga, utan att låta färgerna behålla sin klarhet och lyskraft och att måla med få penseldrag. Det är lite som att spela golf, färre slag är bättre.