Krönika: Mitt liv som konstverk

Vi har alltid haft ett speciellt förhållande, konsten och jag. Med undantag för att jag kluddade en del med oljefärger när jag var liten och att jag gick ett misslyckat halvår på kulturskolans konstundervisning så har jag hållit mig till att älska konsten som betraktare. Scenen är min hemmaplan, att skapa med händerna har aldrig varit min grej. Men jag älskar verkligen att besöka Göteborgs konstmuseum. Det brukar bli en tre-fyra besök om året. Att få strosa runt bland alla verk är avslappnande, nästan meditativt. Lugnet och tystnaden är som en lisa för en stressad själ.

Häromdan var det äntligen dags för ett nytt besök. Det var ett tag sen sist och jag hade ett antal nya utställningar att se fram emot. I den del av museet som fokuserar på fotokonst och som går under namnet Hasselblad Center visas just nu en retrospektiv med konstnärsduon Klara Källström och Thobias Fäldt. Kortfattat och förenklat kan man säga att deras konst utforskar medias skildringar av stora globala händelser. Ett exempel är fallet med den fängslade WikiLeaks-grundaren Julian Assange, som får stort utrymme. Besökarna får se ett antal projicerade fotografier och faksimiler av konstnärsduons tidigare utgivna böcker. Men det som fascinerar allra mest är ett större antal pappkartonger som ligger i prydliga rader på golvet. Kartongerna innehåller sidorna till ännu en bok som trycks i 500 exemplar som en del av utställningen.

Och det är just när jag intresserat smyger runt bland dessa kartonger som lugnet störs av en ilsken telefonsignal. Jag ser mig omkring för att lokalisera fridstöraren, men jag tycks vara ensam i rummet. Det visar sig snart att ljudet kommer från en röd mobiltelefon som ligger mitt bland kartongerna. Då går det upp för mig att det här ju måste ingå i utställningen. Jag förväntas svara i telefonen och därmed bli en del av konstverket. Och nu börjar tankarna snurra. Kanske är det just till den här punkten mitt konstintresse alltid har varit på väg. Inte att betrakta eller skapa, utan att istället BLI ett konstverk.

Men även en viss nervositet hinner infinna sig. För hur förväntas jag agera när jag väl svarar? Kommer samtalet att spelas in? Jag är visserligen skådespelare, men improvisation har aldrig varit min starka sida och nu känner jag mig naken utan manus. Och vem är det på andra sidan tråden? Kanske en förinspelad röst. Men tänk om det är en livs levande människa som jag ska interagera med. Kan det rentav vara en representant för WikiLeaks?

Jag hinner ta ett par bestämda steg mot telefonen när plötsligt, och som från ingenstans, en museianställd kommer inspringandes. Hon tränger sig försiktigt förbi mig, plockar upp telefonen och svarar. ”Hej älskling. Nej, jag jobbar en timma till. Ska jag köpa med middag på vägen hem?” Kvinnan försvinner i väg till ett angränsande rum. Kvar står jag som ett fån. Jag har inte känt mig så dum sen senaste gången jag öppnade en mattebok. Mitt liv som konstverk varade i kanske tio sekunder och ingen utanför mitt huvud fick ta del av det. Den drömmen som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, som Gustaf Fröding så träffsäkert skaldade.