Krönika: Liv och död på akuten

Av Filippa Andersson

Jag har min veckoplacering på akutvårdsmottagningen. Det är morgon och patienterna börjar sakta fylla på i väntrummet. Än så länge är vi fler läkare än patienter, men det kan snabbt förändras. Allra flest kommer med 11-bussen har jag fått höra. När patienterna hunnit vakna till och känna efter. Är det soligt väder ute kommer många på kvällen istället. Regniga dagar fylls väntrummet på snabbare.

Patienterna kommer in och triageras till en färg. Grön, gul, orange eller röd beroende på hur akut sjuk en är och hur snabbt en behöver akutvård, hur ens vitala parametrar ser ut. Vakenhetsgrad, andningsfunktion, cirkulation och kroppstemperatur bedöms på rullande band som ett första steg in på akuten.

Jag hinner precis starta datorn och hämta en kopp te när jag hör den där signalen från korridoren. Ledningsläkaren kommer in och säger att en ambulans är här om fem minuter med en larmpatient, en röd patient. Hon frågar min mer erfarna kollega om han vill ta hand om ett traumalarm, en trafikolycka på akutrummet. Jag kommer att stå med bakom dig såklart, säger hon. De försvinner iväg och jag tar upp patientlistan på datorn. Fyra gula och en grön patient väntar på bedömning. I takt med att andra gula och orangea patienter fyller listan får den gröna vänta länge. Alltid det mest akuta först.

Jag skriver upp mig på vår orangea patient. Jag ser att hon närmar sig hundra år och söker för buksmärta och ohållbar hemsituation. Bredvid hennes namn står det ”skör”. En skör patient är ofta äldre, kan ha svårt att klara sig självständigt och kan behöva lite extra omsorg på akuten.

Hon ligger i en säng på akutens öppna yta för att vara under uppsikt. Hon är uppkopplad till ett övervak som hela tiden registrerar hennes syremättnad, blodtryck och puls. Apparaten är inte nöjd med hennes vitalparametrar så var tionde sekund börjar det pipa. Jag börjar snabbt tänka igenom vad jag ska fråga, undersöka och leta efter. En skör patient med buksmärta och sviktande vitalparametrar, kan det vara blodförgiftning? Behöver vi ge henne antibiotika nu direkt? Ska jag remittera henne för röntgen?

Det är full rulle i korridoren så jag drar för ett skynke så vi kan prata ifred. Jag frågar om hon har ont, hur avföringen ser ut, om hon kan kissa. Hon ger mest suckar till svar så jag reser mig för att känna på hennes mage när hon lägger handen runt min arm. ”Det räcker nu! Det är så bra nu” säger hon.

Jag har precis börjat lära mig och träna på sjukhusets akuta rutiner. Hur många enheter blod vi ger vi akuta tillstånd, i vilka fall vi ringer narkosjouren och vilka doser antibiotika som krävs vid allvarliga infektioner. Detta är ju livsviktigt för många akut sjuka patienter, men inte för alla.

Jag sätter mig ner utan att klämma på hennes ömma mage. Vi kommer överens om att om hennes hjärta skulle stanna på sjukhuset så är det slut. Vi ska inte försöka återuppliva hennes gamla kropp och hon ska få somna in ifred. Istället för röntgen, plågsamma undersökningar och pipande övervak som stör får hon komma in på ett lugnt rum tillsammans med sin son. Nästa morgon läser jag att hon under natten stillsamt somnat in.