På Björkris har det under många år funnits en tyst rasism bland medarbetare. Alla är välkomna att arbeta på Björkris oavsett vem du är. Jag älskar att vi har olika kulturer på arbetsplatsen, det bidrar till lärande.
Att det varit många chefsbyten har skapat en sort acceptans att avdelningarna själva skapat sina egna normer och regler. När det sen kommer chefer som bryter den trenden, och gör rätt och nytt, då kommer påföljderna att de cheferna inte är tillräckligt bra.
De tre chefer som är där just nu har sedan start tagit sitt ansvar för verksamheten. Dom har agerat och dom har agerat direkt när de hänt något. Många har tyckt att deras ledarskap gjort otroligt mycket på kort tid.
Vi måste förstå det att om man inte är nöjd med sin arbetsplats, då är man alltid välkommen att söka nytt. Upplevelsen om att det finns en tystnadskultur, den finns. Den ska inte undermineras. Men vad du som medarbetare säger är också viktigt, man kan inte uttrycka sig hur som helst till sin chef eller till sina kollegor.
Björkris är ett stort boende, alla kommer inte vara nöjda med allt. Men att fortsätta bidra till att dra ned ett boende och göra anhöriga oroliga, den står inte jag bakom som också arbetar där. Att göra det offentligt så anhöriga blir oroliga för sina närstående, det kan jag inte stå bakom.
Jag är mer för att vi tillsammans hjälps åt att vända trenden och jobbar för att björkris ska bli ett boende i framkant. Jag tror på Björkris, jag älskar att jobba med människorna boende, personal, chefer och anhöriga. Det finns dom som faktiskt trivs på björkris, och dom måste också få höras.
Anställd
Inne på sjunde året som anställd hos nöjesparken
I en fruktansvärd storm i januari 1920 går ångfartyget Macona under på revet utanför Nidingen. 49 besättningsmän omkommer – bara en enda man överlever genom att klamra sig fast i masttoppen i vinterkylan. Nu berättar Frillesåsförfattaren Carl-Magnus Stolt den dramatiska historien.