Krönika: Även kossor kan skrämmas

Av Ulrika Wahlström

Det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att det är fantastiskt vad man kan upptäcka och uppleva i sitt grannskap så här i Halloween-tider.

Maken och jag var och storhandlade precis innan Halloween och väl vid kassan gjorde vi den fasansfulla upptäckten att vi inte hade köpt godis. Normalt sett hade vi varit stolta över att ha stått emot sötsuget, men med högtiden Halloween i antågande var vi medvetna om vikten av att ha godis hemma för att slippa bus från små monster och skräckfulla varelser. Det blev till att köpa ett par rejäla gottepåsar. Vi har lärt oss att ingen har koll på vilken dag Halloween är – bus eller godis pågår i flera dagar.

Maken och jag var lite busiga och lämnade ungdomar, tvätt och städning en dag i helgen och drog till ett mysigt bageri och café i Idala, vid Frillesås. Vi hade lagt in adressen på kartappen av rädsla för att missa den hastiga avfarten från Gällingevägen. Jag fasade för att caféet bara skulle ha vanlig mjölk, men jag erbjöds havremjölk. Det här med laktosintolerans ska man ta på blodigt allvar!

Mätta och nöjda åkte vi vidare för vandring vid den forntida platsen Äskhults by. Som i ett trollslag tycktes vi hamna flera hundra år tillbaka i tiden. De mäktiga, uråldriga träbyggnaderna tornade hotfullt upp sig kring den läskigt öde gårdsplanen. Man kunde ana att en eller annan Jöns hade hållit den lilla byn i sitt skräckvälde. Och visst var det väl så att en barnamörderska hade bott här? Vi vågade oss på att välja vandringsleden som verkade ha alldeles färskt målad blodröd färg som signatur på de vägledande stolparna.

Vi var tvungna att passera en grind, som gnisslade på ett sätt som fick naglar mot gammal griffeltavla att blekna. En skylt upplyste oss om att det fanns betande boskap som var vana vid människor. En bild på kor som låg fridfullt i gräset ackompanjerade texten. Vi nöjde oss med denna upplysning och läste inte vidare, utan valde i stället att gå vidare, rädda för att det skulle hinna mörkna på vår vandring i den okända vildmarken. Strax stötte vi på ett 15-tal kor och kalvar. Och kanske var det någon tjur? De stod tätt tillsammans framför oss, blockerade stigen och stirrade otäckt intensivt. Total tystnad. Stämningen var hotfull. De påminde om ett gäng zombies. Det var vindstilla. Det enda som hördes var mina hjärtslag. Vi försökte runda klungan. Kreaturen följde med, som för att hindra oss. Då såg vi plötsligt att de var många, många fler och en stor tjur närmade sig oss snabbt. Fasa! Med nöd och näppe tog vi oss ut i våtmarken för att undvika en ko-incident.

Vi kom undan med blotta förskräckelsen. Under kommande kilometrar hajade vi till vid varje komocka vi upptäckte. Det fanns till och med spår från korna högt upp i bergen på snåriga stigar. Och på ett ställe, när vi trodde att vi såg en helt vanlig, vänlig älg, visade det sig vara en ensam ko. Eller var det kanske en tjur? Vi gick en omväg. Vågade inte chansa. Koskräcken hade satt sina spår.

Att komma hem och beträda tröskeln till lugn och ro efter denna strapats som hade varit något av ”living on the edge” för 50-åringar, kunde vi tänka oss en annan tolkning på Halloween; Hello ett glas Vin, lite godis, tända ljus och avslappnad hemmakväll!