Årskrönika: I tysthet utforskar vi universum

Av Christina Wagner

I januari förra året sken solen och havet låg blankt, en fin dag för en intervju på rymdobservatoriet ute i Onsala. Till min stora förtjusning hade vi precis dragit igång vår söndagssatsning, med större textutrymme för reportage, eftersom jag har en tendens att skriva långt. Föreståndaren John Conway hade mycket att berätta om internationell rymdforskning som kom att prägla mina tankar under lång tid efteråt.

Dels var det kopplingen som fanns till min pappa och hans jobb, för radiovågor var ett stort intresse för honom och något han arbetade med under delar av sitt yrkesliv.

Men främst var det den svindlande tanken om ett gigantiskt kosmos och att människor faktiskt sitter och lyssnar och även skickar meddelanden ut i universum varje dag. Vi har ju alla sett filmer med klassiska scener, där en avsides mätstation nånstans på jorden får in elektromagnetiska radiovågor eller något annat livstecken från rymden som ingen räknat med. Och allt det leder till apokalyps-scenarion där aliens oftast invaderar.

Saken är ju den att de faktiskt finns. Mätstationerna alltså. John Conway hade arbetat med internationell forskning vid gigantiska teleskop på flera platser på jorden. I tysthet jobbar forskarna på med att försöka förstå den större bilden, medan vi ser eller hör om krig, miljöförstörelse och andra livsomvälvande saker som påverkar vår vardag. Jag fick lära mig att de numera tror att universum är hisnande 13,8 miljarder år gammalt.

Så oavsett hur stor jag tycker en nyhet eller artikel är när jag skriver om den, så är den försvinnande liten i det stora hela.

Begreppet världen förändras hela tiden, även i samma stund vi skriver om det.