03 December 2019 11:57 | Daniel Blomqvist

 

Ett ljud drar mig ur den djupa dimman. Det är mörkt och jag vet inte var jag är. Armarna har tappat känseln och ligger invikta under kroppen. Någon har tryckt in ett stycke tyg i min mun. Hjärnan har dock gått in i försvarsläge. Jag tuppar av igen.

Jag pendlar en stund fram och tillbaka mellan vag medvetenhet och snurriga drömmar. Men det förbannade ljudet tränger in. Kidnapparna har lagt en apparat i rummet. Den psykar mig med något slags vansinnigt irriterande larm. Någonstans spelas countrymusik. Det kan dock komma inifrån mitt huvud. Men larmljudet kommer utifrån, det är jag säker på. Det är på gränsen till outhärdligt.

Vänta nu? Det är min egen telefon för tusan. Så otroligt fräckt.

Jag känner dock ingen smärta. Det kan bero på två saker: Ett: Jag är oskadd. Två: Jag är paralyserad. Det är i alla fall varmt och skönt. Kanske är jag inte så illa ute ändå. Jag tuppar av än en gång.

Nästa gång jag kommer till medvetande ligger telefonen alldeles framför näsan och väsnas. Men vad är det egentligen frågan om??

Förbannat! Det är morgon. Jag har blivit försövd.

Drar ut kudden ur munnen och vrider i en långsam manöver kroppen åt vänster. Rullar ner på golvet. Avvaktar i två sekunder för att samla tankarna. Men här finns ingen tid att förlora. Kaffe. Huvudet under duschen. I vilken ordning tar man på sig kläderna nu igen?
Och var är dom?
Tandkräm i hela ansiktet, mera kaffe, var är plånboken, måste släcka, är spisen på, vilka skor är bäst och vilken ska sitta på högerfoten?

Ut i kylan. Fyra minusgrader. Väl framme vid bilen konstaterar jag att någon limmat fast is på alla rutor. Särskilt på insidan. Någon ska definitivt få sota för detta.

Skickar sms till chefen att jag kommer att bli lite sen. Iväg. Trafik. Men för en gångs skull rullar det ganska fint. Svar från chefen: ”Kommer du ihåg att du har en krönika att skriva? Du kan ju tänka ut den på vägen.”