Han gjorde succé – men mådde uselt

Henrik Persson gjorde succé under sin första säsong i Hanhals Kings. Men under ytan skavde det hos forwarden. I fjol tog han paus på obestämd tid. Nu har han slutat – frågan är om han inte borde gjort det för länge sedan.

ISHOCKEY. Henrik Persson tar emot i sin lägenhet mitt på Avenyn i Göteborg och ursäktar röran. Matsalsbordet i vardagsrummet agerar numera arbetsbord under coronapandemin för hockeyproduktsförsäljaren. Allt i Henrik Perssons liv har kretsat kring ishockey – åtminstone så länge han kan minnas. Och det har inte alltid varit en dans på rosor.

Gjorde succé

Han fick sin hockeyfostran i Leksands IF – när han inte tog steget upp till a-laget lade han av. Två säsonger senare snörade han på sig skridskorna igen. Och efter en succéartad comeback kritade han på för Hanhals Kings. Även där blev det poängsuccé, 40 poäng på lika många matcher, vilket ledde till en tryout i allsvenskan med AIK. Men hela tiden var det svårt att få ihop träningsmängden och arbetslivet.

– Jag kunde inte ta tjänstledigt och jag försökte få ihop livet med att träna fem-sex timmar om dagen och även jobba, för det mesta heltid varje dag. Det gjorde att jag till slut blev väldigt trött. Så direkt när jag fick beskedet att det inte skulle bli något med AIK så blev jag väldigt, väldigt trött och nere. Och mådde väldigt dåligt. Där och då ville jag inte spela mer hockey, säger Persson som även under tiden i Hanhals Kings kände att något inte stod rätt till.

Återvände

Men satsningen tog inte stopp där och då. Han återvände till Hanhals, utan att hitta tillbaka till kärleken för sporten. Han lånades ut till Karlskrona. Han kom tillbaka till Kungsbacka igen. Han skrev på för Vienna Capitals Silver i österrikiska högstaligan. Men historien upprepade sig alltid – han mådde inte bra.

Innan han svarar på frågan om han tagit sig ur den mörka perioden sitter Henrik Persson i sin gråa soffa och tar en klunk kaffe, drar en djup suck och tar god tid på sig innan han svarar:

– Jag har alltid varit en person som har skjutit på jobbiga saker och det var en del i att jag åkte till Österrike för få distans till allting. Att glömma allt igen. Jag mådde inte så bra inombords egentligen, men jag åkte dit och gjorde en rolig grej.

Skjuter du fortfarande på saker?
– Det är lite det som är anledningen till att jag har bestämt mig för att ta det lugnt med hockeyn just nu. Jag jobbar väldigt mycket med mig själv och har tagit hjälp av en mental coach som jag går mer frekvent hos. Nu försöker jag hitta tillbaka till ett bra välmående och hitta tillbaka till min rätta energi och bli den ”glade Henrik” igen, säger han.

Underrättade

I Hanhals Kings var tränarduon Niclas Högberg och Emanuel Åström underrättade om Perssons situation.

– Från början var jag ganska stängd mot dem, men efter att jag öppnade upp mig så kändes det som att det var väldigt högt i tak, säger han.

Han berättar att han uppskattade deras stöttning enormt mycket.

– Jag förklarade direkt efter att jag kom tillbaka från AIK att jag var enormt trött. Jag har alltid kört på och aldrig lyssnat på min kropp. Om jag har varit trött så har jag tänkt att det bara gäller att vila och köra dagen efter. Men oavsett hur mycket jag vilade så blev jag aldrig pigg. Jag var inte den ”glade Henrik” jag alltid varit, utan mest likgiltig.

Ingen tydlig linje

Däremot saknade han en tydlig linje för hur klubbar rent generellt arbetar med psykisk ohälsa inom ishockeyn.

– Man jobbar väldigt mycket med det fysiska och man får tidigt lära sig att man ska bita ihop, täcka puckar och ta mycket i bänkpress. Men det finns många föreningar som har mycket att jobba med i det mentala och den individuella utvecklingen. Jag tror säkert att många som är proffs på hög nivå får bra vägledning. Men jag tror att de som spelar i en lägre division, men lägger nästan lika mycket tid på det, är lika mycket drabbade men inte får samma hjälp, säger Persson.

Han fortsätter:
– I division 1 och lägre nivåer är det otroligt viktigt att jobba med. Men det är självklart en ekonomisk fråga.

Hur är atmosfären i ett hockeyomklädningsrum, går det att prata med lagkamraterna om sina känslor?
– Jag tror att det har blivit bättre, eller vill tro att det har blivit bättre. Det är en ganska hård jargong och man vill inte visa sig svag. Det är många som känner igen den bilden och håller det inom sig. Dessutom tror jag att många har mycket kvalitet inom sig, men får inte ut det för att de inte mår helt hundra, säger Persson.

Saknar gemenskapen

Även om den tidigare Hanhalsspelaren saknar gemenskapen i omklädningsrummet har han ännu inte ångrat beslutet att sluta.

– Just nu vill jag prioritera mig själv. Hockeyn har varit en stor del av mitt liv, men jag känner att jag vill hitta en stabilitet i mig själv och just nu har jag ett civilt jobb som jag tycker om. Där är jag just nu och sedan stänger jag inte dörren helt, men just nu känner jag mig klar med hockeyn, säger han och fortsätter:

– Jag är tacksam för vad hockeyn har gett mig. Är det något man tänker tillbaka på är det egentligen inte alla matcher. Utan allt man gjort tillsammans med alla runt omkring laget.

Kaffekopparna har nu lämnat soffbordet och förflyttats in till diskbänken i tvårummaren. Innan Henrik Persson stänger dörren denna varma sommardag i Göteborgs hjärta avslutar han med en uppmaning:

– Hoppas det inte framstår som att jag klagar allt för mycket i texten…