Entusiasmen för SVT:s program Gift vid första ögonkastet har fullkomligt eskalerat senaste tiden, och eftersom jag har svårt att tänka på något annat i skrivande stund kommer krönikan behöva handla om just denna serie. Omedvetet förvandlas jag till en hobbyparterapeut när jag sitter där i soffan och avnjuter andras intriger.
Hade jag haft en parterapiklinik hade mitt favoritpar varit Elinor och Lars (Vegas, ja han är folkbokförd så). IVA-sjuksköterskan som spenderat barndomen i kyrkan och ögonläkaren som joggar mellan affärerna under sina shoppingturer. Visst kan man förundras över Lars romantiska cykelturer, picknickar och äventyr, men som terapeut hade jag varnat Elinor för att detta bara är ett skydd för att slippa slappna av och släppa in henne. För hur mycket Elinor än pratar om känslor och barndom får hon inget gehör, och precis som hon själv säger hade jag varit rädd att hon bara är ännu ett äventyr för honom.
Paret med flest parterapitimmar hade nog varit Susanna och Johan. Hon som drömt om en skogshuggarman och fått denna händige grävmaskinist. Perfekt kan tyckas, men redan efter tre avsnitt har Susanna hittat fel i hur Johan har för mycket olja i maten, dricker saft istället för öl och gör slut på skogens resurser genom att plocka två granskott. Och när Johan inte lyckas stoppa Susanna när hon väljer fel stig och går vilse i skogen blir hon arg på honom för att han inte stod på sig och övertalade henne att ta rätt väg. Klassiskt tråkig stil att först trycka ner någon totalt och sedan klaga på att personen är för vek och inte står upp för sig själv.
Troligtvis fick Susanna sin negativa inställning till Johan redan första dagen då han skämtade om att hon som kvinna väl inte hade problem med att städa, och jag förstår henne för hur roligt är det att behöva börja lära sin nyblivna make feminism 1A? Men samtidigt, hur många grävmaskinister med 15 högskolepoäng genuskunskap i bagaget tror hon finns?
Nästa par, lärarstudenten Sofia och villa-volvo-vovve-redo Anton kan på ytan verka perfekta, men jag hade varit lite rädd att Anton är så redo för vuxenlivet att han snarare blivit kär i kärleken och inte i Sofia. Och när han i tv säger att hans barn minsann ska ha könsstereotypiska kläder och sedan under midsommarmiddagen sjunger med i Björn Rosenströms sexistiska textrader blir jag orolig över om en påläst lärarstudent verkligen står ut med detta. Plötsligt känns den gemensamma kärleken för tacofredagar väldigt ytlig att bygga en relation på.
Entusiasmen för programmet har totalt exploderat, och det har även kritiken mot paren. Inte kan det vara lätt att gifta sig med någon i tv och i fyra veckor dejta så felfritt att inget kan vändas mot en efter klippningen av programmet. Men ingen är gladare än jag att de vågar!
