499 dagar med huvudvärk

Av Christian Johansson

Provtagning för allmänheten för pågående coronainfektion i Kungsbacka inleds. USA byter president. OS i Tokyo ställs in. Coronavaccin tas fram. Caroline Seger misssar chansen att säkra ett historiskt OS-guld i Tokyo. Det är nyheter som alla har en sak gemensamt – det har hänt efter det att 26-åriga Linnea Bjöörn hade en hel dag utan huvdvärk.

26-åriga Linnea Bjöörn sitter i lägenheten. Utanför rullar bil på bil förbi på väg hemåt. Det är en vanlig vardag. Folk jobbar, går i skola, träffar vänner – en dag utan att lägga på minnet. Själv har Linnea Bjöörn inte haft en normal vardag på 16 månader. De senaste 499 dagarna har hon haft huvudvärk.
– Det har inte varit någon dag som varit helt bra sedan hjärnskakningen.

Vet inte antalet bakslag

Linnea Bjöörn berättade för NH i september 2020 om mörkret efter smällen i juni. Det hade varit tungt, men till jul skulle hon nog vara frisk. Det gick trots allt åt rätt håll, kände hon. Det blev inte så.
26-åringen hade börjat sina studier igen. Tentan skulle hon klara men det kostade. Hennes promenader blev successivt sämre under hösten – det vill säga att huvudvärken tilltog. Det gick åt fel håll – det gick åt fel håll ordentligt. En läkare fastslog att Linnea Bjöörn var deprimerad.
– Jag hade hela tiden ont och fick inte göra det jag ville, att spela fotboll. Det var svårt att tänka positivt, jag tänkte mer på allt jag inte kunde göra. Det var en period när jag inte kunde gå utanför dörren.




Hjärnskakningen var hennes tredje i karriären och den tredje på bara två år. För varje gång återhämtningen kändes bättre så kom ett bakslag. Hur många bakslag hon haft vet Linnea Bjöörn inte.
– Det gick två dagar sedan var jag nere på botten igen. Det var tufft känslomässigt.
Hon fick antidepressiva mediciner och pratade med en psykolog. Julen firades endast med ett fåtal nära släktingar. Linnea Bjöörn klarade inte av intrycken och behövde vila. Vintern passerade. Den gjorde det mer eller mindre utan att något hände i positiv riktning. Våren försvann även den. Linnea Bjöörn var kvar på samma ställe. Det vill säga i hjärnskakningens konsekvenser.
För varje gång hon valt att exempelvis umgås med vänner visste hon om konsekvenserna. Huvudvärken kommer att komma.
– Jag har fått prioritera om det är värt det. Jag saknar att hänga med vänner och jag saknar att ha gemenskapen i ett fotbollslag. Jag försöker träffa kompisar när jag kan, men det är ensamt att gå runt. Jag kan fungera när jag har huvudvärk nu, innan golvade den mig.

Hjärnskakningar avslutar karriärer

Hjärnskakningar är ett hett ämne inom idrotten. Blicken behöver inte backa längre än efter nyår för att finna exempel på hjärnskakningens idrottsoffer. Hockeyproffset John Persson slutade i somras på grund av en hjärnskakning. Tidigare under året meddelade ishockeystjärnan Nick Sörensen, som inte spelat sedan 2019, att han drabbats av en djup depression och självmordstankar efter sin sjunde hjärnskakning. Nu var karriären över. I våras meddelade den allsvenska ishockeyspelaren Jonathan Granström, endast 20 år gammal, att karriären var över. Han hade åkt på fyra hjärnskakningar och det var inte längre värt att fortsätta spela. För bara ett par dagar sedan meddelade hockeybacken Sebastian Erixon att han lägger av – orsaken var sviterna från en huvudsmäll.
– Mitt fokus ligger nu på att bli en hel människa igen, säger han till Färjestads hemsida.
Linnea Bjöörn tystnar någon sekund.
– Helst vill jag inte läsa så mycket om sånt. Jag försöker inte tänka så mycket på hur det gått för andra utan hur det går för mig.
Hon är inte friskförklarad från sin depression men tycker att de värsta dalarna inte är lika djupa.
– Jag har inte haft självmordstankar men det har varit dagar när jag inte kommit upp ur sängen. Efter ett par dagar har jag tvingat mig upp.

Försökte vara med i OBK

Den sjuåriga cavalier king charles spanieln, Teddy (Egentligen Teddybjörn), har slocknat på soffan. Linnea Bjöörn har även omgivit sig med andra fyrbenta – att vara hundvakt är avlastande. Det kräver inte så mycket tankekraft och det är skönt med sällskapet. En mil västerut håller Onsala BK på att göra sig matchredo på Rydets IP samtidigt som Linnea Bjöörn berättar om sitt mardrömsår. Hon testade att finnas med runt laget i våras – men tvingades inse att hon inte var frisk nog att klara det.
– Jag mådde sämre och sämre för varje gång. Det var tungt för jag saknar så att tillhöra ett lag.
Hon brukar se damlagets matcher – det gäller bara att hålla sig en bit bort från högtalare.
– Jag tittar fortfarande mot fotbollen. Det var några veckor när jag funderade om jag aldrig kommer att spela igen. Men nu när det för tillfället går åt rätt håll så kan jag inte släppa tanken.




Nu efter sommaren har det faktiskt hänt något i rätt riktning igen. Linnea Bjöörn återhämtar sig snabbare efter promenader eller om hon träffar vänner.
– Jag kan gymma lite mer. Det är fortfarande utan vikter men jag kan få upp lite puls och jag kan gå ganska snabba promenader.
På eget initiativ och för egna pengar har Linnea Bjöörn kontaktat en privat klinik i Kungälv. Hon upplever det som att stödet från sjukvården funnits men specialistkunskapen har saknats. Vid tester på kliniken konstaterade att det framför allt balansen på höger sida som var i obalans. Det var där smällen tog.
– Det känns bra, de kan göra konkreta saker för att jag ska bli bättre. Det kostar en del men om det är något jag lärt mig, så är det att man vill må bra. Pengar är sekundärt.
Hon har precis börjat deras behandling.

Vilar minst tre gånger dagligen

Vila är både fysiskt och psykiskt är vitalt i återhämtningen. Från att ha varit elitidrottare med daglig träning ser schemat annorlunda ut. Linnea Bjöörn uppskattar att hon behöver runt tio timmars sömn per natt. Dessutom vilar hon tre till fyra gånger per dag.
– Jag blir lätt rastlös. Det har varit svårt med sömnen. Både att somna och att jag sover oroligt. Det är mycket tankar, jag har försökt tänka på andningen för att släppa tankarna.
Hennes normala liv har fått ställas om. Att träna för fullt har gett energi och har fått 26-åringen att må bra. Det är borta ur ekvationen. Hon har tvingats se hur hon fungerar vid motgång på motgång. Att ha vänner och familj runt sig har varit ovärderligt, även om det är ensamt att inte längre ha ett lag vid sin sida. Rent åldersmässigt är det ungefär nu Linnea Bjöörn ska vara som allra bäst. Hon känner det själv – det är ju den här tiden av livet det är möjligt att idrotta på elitnivå. År försvinner.
– Hjärnskakningen förstör. Jag är van vid att prestera och utvecklas. Även i skolan. Att man får klara en tenta. Att känna att man åstadkommer något. Det har jag inte känt på länge.

Modesta drömmar

Ovissheten om när och om hon kommer att bli bra är frustrerande. Korsbandet är av – då är prognosen att det tar drygt ett år att vara tillbaka. Linnea Bjöörn lever utan att veta vad som väntar.
– Det är svårt att motivera sig. Det är svårt att planera för livet och för framtiden för jag vet inte.
Du vet inte om du kommer kunna jobba.
– Precis, säger 26-åringen. Men jag försöker att tänka på nuet. Man vill ha en plan men mitt liv är på paus.
Om du får drömma fritt, drömmer du stort eller litet?
– Det är små drömmar. Jag drömmer om att kunna springa. Att få gå ut och äta middag på stan med kompisar. Att få leva lite som vanligt.