En berättelse i tiden

Det här är en berättelse om två vänner, vi kan kalla dem Hon och Han. De har beslutat sig för att träffas, trots att de båda vet att de inte borde. Eftersom Hon ska flytta till en annan del av landet så ville de ändå ses på riktigt, även om beslutet gav dem båda en dålig känsla i magen. De vet om att själva planeringen kommer bli svår. Var ska de ses? Vad ska de göra? Hur umgås man i en tid som denna? Till slut bestämmer de sig för att ses på ett torg för att sedan ta en promenad genom staden. På en stor, öppen yta är det lätt att hålla distans. Och mycket riktigt, när de väl står där mitt emot varandra är de nästan ensamma på torget. Den obligatoriska kramen uteblir, istället slår de armarna om sig själva i en gest som visar att de vill men inte kan.

Sakta vandrar de genom stadens numera glesbefolkade gator. Trots allt börjar en viss känsla av normalitet infinna sig. Det finns ju så mycket att prata om när man inte har setts på länge. Men efter en stund börjar de känna sig hungriga. Det är som att båda tänker den förbjudna tanken, men ingen vill låta den passera läpparna. Till slut är det Han som tar mod till sig och frågar om de ska uppsöka ett café. Hon säger försiktigt ja och de börjar leta efter ett öppet fik. De första fyra ställena är stängda men på femte försöket blir det napp.

Försiktigt kliver de in. Där inne sitter ett annat par i ett hörn. Snabba blickar utbyts mellan våra huvudpersoner och de fikande. Det är som att alla skäms lite grann, som att de just har blivit påkomna med något. Han och Hon beställer varsin skagensmörgås. Han väljer varm choklad som dryck, men Hon är sugen på en öl och beställer in en Corona. Obligatoriska skämt om namnet på den mexikanska ölsorten utbyts innan Hon och Han slår sig ner i en avskild del av caféet, långt ifrån de andra två gästerna. Maten och drycken inmundigas. De kan inte låta bli att prata om den där känslan av att göra något förbjudet och högst omoraliskt. Som när man var liten och tog godis i skafferiet fast man inte fick.

Klockan har hunnit bli mycket och det börjar bli dags att gå hem. De tar följe en bit, återigen till fots eftersom kollektivtrafik inte är att tänka på. Innan de skiljs åt hinner de prata några ord om hur märklig hela kvällen har varit. Trots att de vet om att de inte kommer ses på länge så vågar de inte avsluta med en kram. Ännu en gång omfamnar de sig själva istället för varandra innan de vandrar iväg åt varsitt håll, båda med huvudet fullt av tankar. Har det här ens varit på riktigt? Eller var deras möte en fantasi hopdiktad av en uttråkad krönikör? Ingen vet. Vi kan bara konstatera att den här historien hade varit fullständigt osannolik för bara några veckor sen. Låt oss hoppas att den förvandlas tillbaka till lika overklig fiktion så snart som möjligt.