Jo, jag erkänner! Jag betalade! Mesigt, visst, men jag tålde inte kallt stål från Eliana och Gulia.

Några minns kanske att jag hamnade i tvist med Italiens rättsväsende efter att 2016 ha bilat runt Florens på vintur. Tre år senare dök det upp två brev från Florens i brevlådan.

Breven kom från Eliana Baldi och Giulia Brizzi, advokater som arbetar för något som kallas Nivi Credit. Brevets överskrift var ”Formal notice and warning”.

Det visade sig att jag och min fru enligt polisens övervakningskameror vid två tillfällen kört för fort i det vackra Toscana. Ena gången 62 km/tim när vi skulle kört 50, andra gången 72 km/tim när det skulle gått i 60.

Inte mycket att snacka om. Det var däremot priset.

Enligt advokaterna skulle överträdelsen och efterforskning av bilen förare gå på 382,46 euro. För varje fortkörning.

Dessutom hade nu kreditfirman lagt på ytterligare, eftersom vi inte betalat vid första uppmaning. Totalt slutade notan på 1 088,58 euro, det vill säga drygt 11 000 kronor.

Jag kunde överklaga, men då skulle det ske på italienska och avslog domstolen, dubblades bötesbeloppet.

En gedigen koll med konsumentverken i både Sverige och Italien visade att de faktiskt hade rätt att kräva pengarna. Men påslagen gällde bara om jag vägrat betala.

Och när jag tänkte efter var det nog så att jag fått någon böteslapp för tre år sedan som jag kastat med ett ironiskt leende medan jag utbrast ”italiensk byråkrati – lycka till!”

När sedan advokaterna skickade bevis på att jag hämtat ut ett brev, gav jag upp.

Och nu verkar Baldi och Brizzi ha satt in en ny drive i Sverige. De senaste veckorna jag fått mejl och telefon från inte mindre än fem olyckliga bötesdrabbade som läst min förra ganska kaxiga krönika på nätet och undrade hur det gick.

Så det är alltså bara att erkänna. Jag betalade. 11 000 kronor.

Häromdagen öppnade jag en av de fyra flaskor vi köpte med oss från Toscana, och konstaterade att det var det finaste vin jag någonsin druckit. Jag menar, hur ofta dricker du en flaska som kostat dig 2 750 kronor?