I seriösa diskussioner kring modern stadsplanering är det en självklarhet att ta hänsyn till befintliga strukturer och kulturhistoriskt värdefulla miljöer och/eller byggnader. Dessa omnämns som resurser som på ett hållbart sätt inkluderas i ett utvecklingsarbete och blir bärande delar i att skapa nya värdefulla och uppskattade miljöer. Var Kungsbacka kommun står i en sådan diskussion är uppenbart med tanke på den rivningsiver som verkar vara idealet på stadshuset. Bara i Åsa har kommunen under det sista decenniet tillstyrkt förstörandet av flera viktiga kulturmiljöer. Delar av Villavägen har helt förändrats; fastigheten där Björkéns drev lanthandel, tillsammans med samhällets mejeri, jämnades med marken för att lämna plats åt trista bostadshus. Samma sak hände med Skantzes, en av Åsas äldsta kringbyggda gårdar, som ibland även var en del av gästgiveriverksamheten, en central del av samhällets historia. Denna sällsynta och värdefulla miljö är nu borta och, såvitt jag vet, finns endast en liknande kvar.
Järnvägsmagasinet på Stationsvägen, vid den gamla banvallen, verkar nu stå inför samma öde, att bli jämnad med marken för att lämna plats åt ännu ett omodernt kommunalt projekt. Som jag nämnt ovan är Åsa ett stationssamhälle vilket är en av anledningarna till att magasinet bör prioriteras, få stå kvar och få ta plats i samhället. Planera gärna bostäder men gör det på ett förnuftigt och hållbart sätt med hänsyn till platsen.
Kommunen har ägt fastigheten i flera år och låtit bli att underhålla magasinet. Enligt Plan- och bygglagen måste en fastighetsägare underhålla sin fastighet under hot om vite.
Att då kommunen kan bete sig så här utan att något händer är en skandal, men det är väl svårt att kontrollera sig själv. Hade någon annan fastighetsägare betett sig på samma sätt, med Kungsbackas motivering att det är för dyrt, skulle hen inte undkommit vite.
Att pengarna inte skulle finnas är löjeväckande. Att det däremot saknas vilja, kunskap och förståelse är uppenbart.
