Debatt: Den lilla gestens kraft i vården

Jag hade aldrig trott att en enkel vinkning kunde betyda så mycket. Du höjer handen, får ögonkontakt, och i det korta ögonblicket händer något särskilt. För en utomstående ser det kanske ut som en vänlig gest, inget mer. Men för den äldre eller sjuka personen bakom fönstret kan det vara dagens höjdpunkt: en bekräftelse på att de blir sedda, att de fortfarande räknas, att någon tänker på dem.

Som vårdpersonal kommer du dagligen hem till människor som ofta lever med sjukdom, ensamhet eller båda. Samtalen är korta, handlingarna fokuserade mediciner, kontroller, hjälp med att tvätta eller klä på sig. Ibland sitter människorna redan i sin stol, som mannen i rullstolen som varje morgon körs fram till fönstret av sin fru tyst, avvaktande, men hans ansikte lyser upp när du vinkar till honom. Eller damen du hittar vid sitt pussel: hon tittar upp, ler och berättar stolt hur långt hon kommit. Hon tycker det är så fint att någon verkligen bryr sig om hennes pussel och inte bara går förbi.

Men ibland är det annorlunda. Som mannen som ligger i sängen svag och blek, på sina sista dagar. Men när du vinkar när du går ser du hur hans ögon mjukt lyser upp. Du säger försiktigt: "Jag kommer tillbaka snart, vi ses strax". Och medan du stänger dörren bakom dig dröjer det där ögonblicket kvar. Han kanske knappt hör dig, men känslan av att du inte bara försvinner, att du kommer tillbaka, ger ro. Den vinkningen är inte ett farväl, det är ett löfte. Ett löfte om att han inte är ensam, även nu när slutet närmar sig.

Eller mannen som alltid sitter i sitt kök, tyst, och tittar ut genom fönstret. När jag lämnar honom vinkar jag från utsidan medan solen lyser rakt in i mina ögon. Jag ser honom inte, men jag vinkar ändå – för jag vill att han ska känna att jag inte glömmer honom. Även om jag inte ser något genom solen vet jag: gesten kan vara nog.

Att vinka är mer än en vänlig gest. Det är ett sätt att erkänna en annan människa. Det säger: "Jag ser dig. Du är viktig." Och i en värld där många äldre känner sig bortglömda eller uteslutna är det ovärderligt. Det påminner dem om att de finns, att de är en del av ett samhälle som ibland verkar ha glömt dem.

För människor som är bundna till hemmet är dagarna ofta enformiga. Besök är sällsynta, kontakt begränsad. En vinkning genom fönstret är då ingen småsak, det är kontakt. Det är värme, förmedlad utan ord. Även om det bara varar några sekunder är det ett ljus i en annars grå dag.

Men så kommer den andra sidan: blir vårt arbete egentligen uppskattat? Vi springer från hem till hem, fyller i rapporter, jobbar tidiga och sena pass, ofta med ett leende. Men frågan gnager: ser någon vad vi gör, förutom klienten? Förstår ledningen, organisationen, hur mycket emotionellt arbete våra dagar innehåller? Inte bara det medicinska, utan just de där små gesterna som ingen räknar, det extra telefonsamtalet, det lyssnande örat, det där vinkningsögonblicket.

Ibland känns det som om det bara tittas på siffror, på timmar och insatser. Som om vård måste mätas i minuter och åtgärder. Men det vi gör går långt bortom det. Vård är ett mänskligt yrke. Det sitter i detaljerna. I uppmärksamheten, empatien, närheten. I det där enda vinkningsögonblicket som kan göra någons hela dag.

Så även om det kanske inte alltid uttalas eller erkänns av chefer eller beslutsfattare vet att det gör skillnad. Människorna bakom fönstret? För dem är du ett ljus. Och det där vinkandet? Det är ingen småsak. Det är ett tecken på mänsklighet, hopp och samhörighet.

Så låt oss fortsätta vinka. Fortsätta vända oss om, fortsätta se. Och förhoppningsvis kommer en tid då även organisationer får mer ögon för den tysta kraften i dessa små gester.

SG