Debatt: Jag kommer inte smitta er med min ångest

Hösten 2011 var första gången jag blev sjukskriven för ångestproblematik.

När jag sedan skulle söka mitt första jobb efter sjukskrivningen så uppmanade min psykolog mig att dölja den problematiken för eventuella arbetsgivare.

Att få jobb gick lätt, men ångesten kom snabbt ikapp. Hade jag en dålig dag (dålig dag betydde bedövande ångest som jag behövde vara hemma för att rida mig ur) så ljög jag och sjukskrev mig för alla slags fysiska åkommor jag kunde komma på. Det dåliga samvetet åt upp mig, ångesten blev utspädd med att försöka upprätthålla en fasad och till slut sa jag upp mig för att kunna andas ut.

Ett par år senare bestämde jag mig för att vara ärlig mot framtida arbetsgivare, att berätta om min ångest och att den inte påverkar fler än mig och mitt eget mående.

Oftast ville arbetsgivare inte gå vidare med mig, men fick jag chansen var jag tvungen att svära på att min problematik inte skulle påverka mitt arbete.

Men den påverkar ju. Likt någon med MS, återkommande migrän eller pollenallergi så finns det dagar då jag behöver sjukskriva mig för att vila och tillfriskna.

För det här har jag blivit uppsagd två gånger. Inte för att jag sjukskrivit mig, utan för att arbetsgivare helt enkelt inte velat hantera min psykiska ohälsa.

Till slut vågar man inte mer. Man vågar inte ge sig in i en situation där man måste välja på att ljuga och att bli dömd.

Det har snart gått tio år sedan jag blev sjukskriven för första gången, och i skrivande stund är jag sjukskriven igen. Snart ska jag få hjälp av kommunens individsamverkansteam (IST), en åtgärd jag själv har valt efter en period av att vara totalt vilsen i mitt liv, och skrikit efter hjälp att hitta tillbaka.

Sist jag var inskriven på IST slutade jag efter att en av de anställda pratat ut med mig om hur jobbigt det var för henne att hjälpa mig, för min situation var krånglig och svår för henne att ta in.

Jag tog min nya graviditet som bortförklaring till att inte behöva vara kvar på en plats där jag kände mig som en belastning, och åter igen var jag sjukskriven.

Som ett resultat av mina erfarenheter har jag vuxit in i en konstant känsla av att vara i vägen. Att jag är en belastning för samhället, för berörda myndigheter och för folk som mår dåligt för att de ska behöva hjälpa någon de inte förstår sig på.

Jag är redo för att ge mitt liv en ny chans nu. Jag är trött på att behöva be om ursäkt för min ångest och hela min existens. Min ångest är jobbig för mig, men den påverkar aldrig någon annan. Den smittar inte, och den kommer inte skada varken er eller er verksamhet. Jag behöver bara accepteras för vad jag har och vem jag är. Ibland behöver jag sjukskriva mig, precis som någon som har migrän eller igensvullna ögon av nyblommad björk. Sen kommer jag tillbaka!

Cecilia