15 Augusti 2019 10:32 | Daniel Blomqvist

En strålande sommardag – i stort sett perfekt. Vindarna var ljumma, solen smekte och vattentemperaturen i havet utanför Galterö var 22 grader. Efter simturen en stunds soltorka på klippan. Blundade mot solen. När ögonen öppnades såg de en liten rosa badring ligga och guppa mot en sten i vattnet precis nedanför. Var kom den ifrån? Tillhörde den sällskapet på stranden en bit bort? De vinkade tillbaka men skakade på sina huvuden och pekade utåt viken. Där borta låg en öppen motorbåt och guppade. De vinkade tillbaka och nickade med sina huvuden. 

Ok, en liten tur runt viken över klipporna kunde komma till pass. 

Hopp över sten, klättring uppför en inte särskilt brant klippa, klättring ner för en liten brantare sida, och där kom pappan vadandes. 
”Tusen tack, lilltjejen blev lite förtvivlad”. 
Han tog emot ringen och vände ut i vattnet igen. 
”Bra pappa!” ropade barnen i båten när han vadade tillbaka. 

Badringen hann inte bli skräp, den här gången. En sådan sak, en tappad badring som snabbt driver iväg, händer naturligtvis väldigt lätt. 

En sak dock, som kom upp efteråt vid fikabordet, var att Sjöräddningen tydligen får många larm gällande flytföremål – badringar, luftmadrasser och annat – som guppar omkring tomma i vågorna. Och sådana larm måste ju givetvis tas på största allvar. 

På allvar bör nog även tas allt annat som driver omkring och bosätter sig i skrevor, bland stenar, och vid stränder. Det gäller att hålla i hatten. Blåser den av kan det vara en god aktivitet att jaga fatt och plocka upp den. Med pekpinnar kommer man dock inte långt. Men om något plockas upp och återbördas snabbt, kanske någon annan till och med blir glad över att få tillbaka sin badring.