10 Januari 2021 17:00 | Andreas Scheffel

Det nya året är bara en vecka gammalt, men sammanfattningarna av 2020 känns redan hopplöst gamla. Nu är det dags att blicka framåt. Vad ser vi fram emot? Vad önskar vi oss av 2021?

För egen del ligger jag lågt med förhoppningarna. Det mesta som vanligtvis betyder mycket för mig är uppskjutet på obestämd framtid. Det mentala undantagstillståndet har gjort att något väldigt otippat har seglat upp som etta på min korta lista. Det enda jag önskar mig just nu är ett stick i armen. Eller två, som jag har förstått att det krävs för att vara vaccinerad mot covid-19.

Att bli stucken är annars inget jag har tagit lätt på i mitt liv. Som barn var det en av mina största fobier. Fick jag en tagg eller flisa i fingret så var resten av den dagen förstörd. För att inte tala om de gånger jag skulle vaccineras eller ta ett blodprov. Jag vet inte hur länge mina stackars föräldrar fick sitta med mig på vårdcentraler och vaccinationskliniker. Det kändes som evighetslånga sessioner i alla fall. Jag grät och skrek och gjorde allt jag kunde för att slippa bli stucken. Till slut gick det, med lite list från duktiga sköterskor. Sticket i sig gjorde sällan så ont som jag föreställde mig, men resan dit var över ett hav av ångest och förnedring.

Skräcken följde med upp i åldrarna. När stelkrampssprutan skulle tas när jag gick på mellanstadiet mådde jag dåligt ett år i förväg. Jag var ganska ilsken av mig i fyran och en del av det hade faktiskt med sprutångest att göra. Inte förrän jag började gymnasiet fick jag bukt med det här problemet. Metoden var, som för många andra med fobi, att gradvis utsätta mig för det läskiga. Som tonåring hade jag nämligen ganska svårartad acne, så pass svår att jag till slut bestämde mig för att söka vård. Läkemedlet jag fick utskrivet fungerade finfint, men medförde en risk att för leverskador. Därför var jag tvungen att ta ett blodprov en gång i månaden under den nästan ett år långa behandlingen. Och faktum är att jag till slut blev så van vid att bli stucken att den värsta skräcken släppte.

Numera klarar jag av att ta ett blodprov och att få en spruta. Jag tycker fortfarande att det är obehagligt, men är jag bara mentalt förberedd och får en förstående sköterska som accepterar att jag vill att det görs på ett visst sätt, så kan jag numera klara av det utan vare sig panikkänslor eller tårar. Men att det skulle gå så långt som att jag till och med längtar efter en spruta, det trodde jag inte skulle hända. Men så är ju nästan ingenting som vanligt i dessa, bokstavligt talat, sjuka tider.

Så kom igen, högt ärade sköterska. Ta vilken jäkla nål du vill och tryck in den (nästan) var som helst på mig. Så länge den innehåller ett covidvaccin så kommer glädjen och lättnaden att trumfa över ångesten.

Läs fler krönikor här