Att aldrig skada

Min mormor och jag hade samma blåa ögonfärg. Hennes hår var mörkbrunt och vågigt en gång till skillnad mot mitt blonda raka. Jag tyckte om att sitta i hennes knä när hon sjöng ”Prästens lilla kråka” och jag kiknade av skratt när kråkan körde i diket. Det här är inget jag minns. Allt har jag fått berättat för mig eftersom jag bara var tre år när mormor dog. Hon hade insjuknat i cancer åtta månader tidigare. Hon drabbades av en hjärntumör som var så aggressiv att det inte fanns någon botande behandling att erbjuda. Att försöka operera bort den hade skadat mer än hjälpt min mormor.

Som läkarstudent funderar jag ibland på hur mötet med svårt sjuka patienter kommer bli. Hur kommer det vara att möta patienter och inte kunna erbjuda någon botande behandling? Hur förklarar man för en familj att deras mormor, mamma eller dotter är döende? Hur pratar man om det allra svåraste? Hur talar man om det som alla vill undvika att tala om?

Det mest grundläggande i medicinsk etik är att inte skada. Men hur bestämmer man var gränsen går för när en behandling skadar mer än hjälper? När vet man att det är bättre att avstå en behandling? Det är en svår fråga, men svaret måste alltid baseras på vetenskap.  

Det som skiljer vetenskapen från bluffmakeri är paradoxalt nog att vetenskapen inte har alla svaren. Det är den avgörande skillnaden mellan seriös sjukvård och tvivelaktiga behandlingar. En bluffmakare vet vad som gjort dig sjuk och hur du blir frisk, inte sällan genom att köpa deras egna ”läkemedel” medan en läkare kan erkänna när det saknas kunskap eller bot. I sociala medier sprids artiklar om hemliga behandlingsmetoder som kan bota de sjukdomstillstånd som den konventionella sjukvåden ”inte vill bota på grund av ekonomiska intressen”.

Samtidigt delas hjärtskärande öden i sociala medier och grupper startas med insamlingar för alternativa behandlingar till en kostnad av miljontals kronor på andra sidan jorden. Jag är själv ingen förälder, men kan ändå förstå hur man greppar halmstrån i ett sista hopp att ens son eller dotter ska få mer tid. Det går inte att lasta någon förälder för det. Däremot bör sjukvården utveckla en strategi för att på bättre sätt stötta patienter och anhöriga när det inte finns någon bot. När behandlingen som i min mormors fall skadar mer än hjälper. Istället för att sälja hus och hem för att bekosta långa resor och hemliga behandlingar på andra sidan jordklotet bör patienten och anhöriga få möjlighet att med sjukvårdens stöd finna lugn tillsammans sista tiden i livet.

Min mormor och jag borde fått många fler år tillsammans. Hon borde fått se mig börja skolan, ta studenten och flytta hemifrån. Hon borde fått sjunga ”Prästens lilla kråka” med mina framtida barn. Jag vet dock att hennes sista tid blev så bra den kunde bli i den svåra situation hela familjen plötsligt sattes i. Hon blev behandlad enligt läkarens etiska prioriteringar. Aldrig skada, ibland bota, alltid lindra och trösta.