Aranästränarens coronamardröm
Det började med en märklig axelsmärta.
Det slutade med ambulansfärd, nio dagar på Östra sjukhuset och en rädsla att aldrig få återse sina barn igen.
Corona var HK Aranästränaren Magnus Ferdinandssons värsta motståndare i livet.
Magnus Ferdinandsson berättar om vad han gick igenom.
HANDBOLL. Magnus Ferdinandsson kände en onaturlig smärta i axeln. Visst, den hade spökat förr men inte på det här sättet. Dock var den så pass kraftig att han inte kunde sköta växelspaken i bilen. Därmed avstod han från att sköta måndagens och tisdagens träning för HK Aranäs damer. På onsdagen skulle hela laget snabbtestas – det kunde vara bra, så tränaren åkte dit. Hans test var det enda som indikerade på någon form av infektion. Det var starten på helvetet.
Morgonen efter fick 48-åringen feber. Febernedsättande fick ner den något men inte över tid. Det låg runt 39 grader. De följande dagarna var det så, Magnus Ferdinandsson fick på lördagen bekräftat att det var corona, men han sa hela tiden till sin fru Katrin hur bra han mådde.
– Det fanns ingen relevans i det hela, jag pratade i nattmössan, säger han.
Ambulansfärd till sjukhuset
På måndagsmorgonen hörde Katrin hur hennes man ojade sig. På hennes jobb hade en kollega med samma sjukdomsbild blivit inlagd tre veckor i covid-19. Nu sittsov hennes make i soffan alldeles askgrå. Hon ringde ambulansen. Han förstod inte varför.
Magnus Ferdinandsson fick köras till Östra sjukhuset i Göteborg eftersom syresättningen var för dålig. Färden dit är den värsta resan i hans liv. Han satt ensam utan att riktigt uppfatta var han befann sig i staden. Rusningstrafiken hade börjat. Ambulansens stopp var många och det var svårt att andas. Det regnade, hade blivit mörkt och tankarna fladdrade. Skulle han någonsin se sin familj igen eller var det här slutet? Kvar hemma var Katrin och döttrarna Linn, elva år och Ida nio år. Nu tvivlade inte längre Magnus Ferdinandsson på varför hans fru ringt ambulansen.
– Det var jävligt mörka tankar. Jag har aldrig känt mig så ensam.
Nio dagar på sjukhus
Han fördes till infektionsavdelningen 303. Från början syresattes han med sex liter syrgas i minuten. I nio dygn skulle det bli hans hem. Där började han känna sig tryggare. Det fanns en plan och han stöttades av en äldre rumskamrat som kommit längre på friskhetsvägen.
Magnus Ferdinandsson var dock totalt utmattad. Toaletten var två meter bort. Innan han klarade av att ta sig tillbaka behövde han vila i åtminstone en kvart.
– Det högg i lungorna när jag andades. Först kom det fysiska att man inte kan använda dem, sedan det psykiska att inte kunna andas. Det var ingen skön känsla. Jag var helt färdig efter ett toabesök, det var typ så man somnade direkt efteråt.
I nio dagar låg Magnus Ferdinandsson på Östra sjukhuset.
Febern försvann, det var lungorna som var problemet efter några dagar. Ferdinandsson konstaterar att det var ”många cocktails” han fick för att få bukt med coronan. Dock gick det hela tiden åt rätt håll. Aranästränaren fick inga fysiska bakslag utan syrgasen sänktes dygn för dygn. Det enda bakslaget var när han delade rum med en äldre man som hade 90 liter syrgas i minuten.
– Då fick jag tillbaka dödsångesten. Han mådde inte bra och att ligga och lyssna på honom… Det blev varmt i rummet för han hade en specialmaskin. Man låg och svettades och lyssnade på någon som säger att han ska dö i varje mening. Då var man inte jättekaxig.
Varit nere i en mörk källare
Efter sju dagar behövde inte Magnus Ferdinandsson syrgas längre. Nu testades han med korta promenader för att se om kroppen klarade av att hålla en tillräckligt hög syresättning. Efter sammanlagt nio dagar fick han ett godkännande från läkaren. Det var dags att åka hem, och på andra sidan rumsdörren stod familjen och väntade.
– Det var en otrolig lättnad och jag hade tårar. Det var som en högvinst på lotto. Det var som att ha varit nere i en mörk källare och nu få komma upp och se möjligheter i stället för att som tidigare bara sett frågetecken och känt: Vad fan är det som händer?
Fått kärlek och stöttning
Nu sitter han i HK Aranäs tillfälliga kansli för första gången sedan han insjuknade. Han berättar om stödet han kände. Runt halsen är klubbhalsduken virad.
– Jag har fått mycket kärlek och stöttning, både från laget och klubben. För mig var det otroligt viktigt. Folk brydde sig, det var på nåt sätt en bekräftelse att man finns som människa. Det blev en dopamintillförsel.
I dörröppningen dyker klubbens ordförande Mattias Hallendorff upp.
– Hur mår du?
– Mycket bättre.
– Det är första gången jag ser dig.
– Det har rullat på och blir sakta men säkert bättre.
– Du, gör inte om det där.
– Det lovar jag. Det är inget jag önskar någon.
Hyllar sjukhuspersonalen
Runt höger handled sitter pappersremsan från Östra sjukhuset kvar.
– Det är en otroligt bra fungerande sjukvård. Jag kände att det inte finns något bättre ställe för mig just nu, säger han och fortsätter ösa beröm över vårdpersonalen.
– Duktiga läkare och sjuksköterskor som brinner för sitt yrke. Jag vet inte hur de orkar. De sprider en levnadsglädje, det kan inte vara för vem som helst.
Nu handlar det om att få igång kroppen igen, berättar Aranästränaren.
Bearbetar händelsen
Aranästränaren konstaterar att han hade tur som bodde med någon som såg till att han kom till sjukhuset så pass tidigt. Nu handlar det om att gå lugna promenader för att kroppen ska börja komma tillbaka. Det kommer att dröja ett tag innan han är tillbaka på bänken. Målsättningen är att vara redo innan jul. I dagsläget blir han slut efter en kilometers lugn promenad i tempot ”hålla händerna i fickorna”.
– Jag hoppas att vaccinationen kommer igång snart och att vaccinen är tillförlitliga så att vi kan börja leva normalt igen.
Han konstaterar att det var en traumatisk upplevelse. Allting gick så snabbt.
– Vad fan hände? Jag behöver komma ikapp med de tankarna och känslorna. Det är en bearbetning.
Hur var det för dina barn?
– Det var upprivande att se pappa bara försvinna. Och som pappa var det jobbigt att bara tänka de mörka tankarna, du är ju själv pappa så du kan föreställa dig.
Ja.
– Man har ju tänkt att ta hand om dem några år till.
Vad tänker du om allt du varit med om?
– Man har fått ett till perspektiv till på det här. Jag tror någonstans att jag är bra tränad även om kroppen inte tränat så hårt de sista åren. Jag har en otrolig respekt för corona och jag hoppas gemene man och kvinna har det. Det är svårt att veta vem som kommer undan det enkelt.
Magnus Ferdinandsson letar efter orden.
– Tacksamhet. Jag känner ändå en tacksamhet för att det inte blev värre.