25 Juli 2019 15:32 | Christina Nordwall

Wiiiiii, skrek den och hovrade över mig. Den flaxade irriterat med vingarna, fortsatte skrika hysteriskt och gjorde en sidomanöver, tog sats och störtdök – ner på mitt huvud. Klorna grep tag i mitt hår och jag insåg att jag gjorde nog bäst i att ställa min cykel någon annanstans än på tidningens bakgård.



Men min snabba reträtt var inte tillräckligt snabb för den nu våldsamt arga fiskmåsen. Den lyfte, gjorde ny u-sväng och landade återigen på mitt huvud. Likt ett stridsflygplan med kort landningsbana. Alla bromsar på – eller alla klor i det här fallet.


Wiiiii, skrek den i mitt öra. Jag hann fundera över vad som skulle hända om jag inte fick loss den ur håret. Skulle den picka ut mina ögon, hacka i mitt huvud eller uträtta sina toalettbehov där?



Upprinnelsen till attacken var förmodligen att den ville skydda sina ungar. Efter att ha byggt bo på taket hade de nu blivit så stora att de börjat gå omkring på gården. Oj, så gulliga de var, när de var nyfödda. Små ulliga bollar. Det tyckte jag tidigare, när jag var en av ”måskramarna” på jobbet. En av dem som ville låta måsarna leva i frid i väntan på att ungarna skulle bli flygfärdiga. Men allting har ett slut. Nu ingår jag definitivt i kategorin ”måshatarna” som vill göra processen kort med hela måsgänget. För hur lång tid kan det egentligen ta för ungarna att flytta hemifrån?



Problemet är samma varje år men i år känns de mer aggressiva än någonsin. Det hela har ju inte blivit bättre av att någon sätter ut bröd till dem. Klart de vill stanna!



Bröd verkar de gilla och även korv kan fungera. Det märkte vi den gången i Strömstad när sonen var liten. Han var inte mycket större än måsen, han var hungrig och kön till korvkiosken hade varit oändligt lång. Äntligen var det vår tur, han fick sin korv och skulle precis sätta tänderna i den! Då kom en mås och snodde korven rätt ur handen på honom!



Det är han inte ensam om att ha varit med om, har jag förstått. På torget i Varberg ska handlarna tydligen ha tröttnat och uppmanar folk att hålla i maten och se upp för måsarna. Där går det tydligen inte en dag utan att någon blir anfallen eller bestulen på sin mat av de arga fåglarna.



Och av mig får de ingen mer sympati. Det är dags för dem att flytta vidare. Varför inte ut till havs? I alla fall bort från gården. Den undviker vi så länge. Det känns tryggast så.