Krönika: När fotbollens framtid tar ton

Av Andreas Scheffel

Det är sommar, det är tisdagskväll och jag sitter på pendeltåget som ska ta mig från Göteborg hem till Kungsbacka. Jag har just varit på Gamla Ullevi och bevittnat mitt älskade ÖIS tappa poäng för, som det känns, hundrade gången den här allt igenom sorgliga säsongen. Jag är ledsen, frustrerad och trött. Men det är inte bara det sargade rödblå sällskapet som har spelat fotboll den här kvällen. Det råkar nämligen vara Gothia Cup. Normalt sett tillhör jag den här veckans mest ihärdiga försvarare. Att det är lite stökigt i kollektivtrafiken en gång om året kan vi gott bjuda på när vi vet hur mycket Gothia betyder för så många ungdomar. Men just idag ska jag inte sticka under stol med att det hade varit skönt att få lite lugn och ro där på tåget.

Jag slår mig ner snett bakom en lite större grupp unga män, gissningsvis i gymnasieåldern, där de flesta i gänget är iklädda träningskläder från en fotbollsklubb verksam i Kungsbacka kommun. Men jag ska ganska snart få anledning att ångra mitt val av sittplats. För så fort de får syn på mig och min matchtröja så börjar de högljutt ifrågasätta varför i helvete det är så många öisare på tåget, ”det är ju bara bögar som spelar i ÖIS”. Varför det skulle vara ett problem ens om det vore sant kan jag inte begripa, men nånstans där är ribban lagd.

Grabbgänget framför mig är inte normalt högljudda, de fullkomligt äter upp både syre och ljudvågor. Diskussionen handlar mestadels om supande och kopulerande och ordförrådet består till stor del av svordomar och könsord. Varje gång det går förbi en tjej i deras egen ålder så ska det visslas, ropas och kommenteras. När ingen av flickorna visar intresse för deras tafatta raggningsförsök börjar de tappra musketörerna framför mig att prata om ”smutsiga horor”. En i gänget plockar upp sin telefon och sätter på en låt, givetvis på högsta tänkbara volym. Snart skrålar alla killarna med i den ekivoka texten, som handlar om en lättfotad kvinna som smittar sina älskare med könssjukdomar. Sen blir det ännu intressantare när en av killarna börjar rappa verserna. Han är överraskande skicklig måste jag ändå säga.

Du som läser detta kanske undrar varför jag inte flyttade mig till en annan del av tåget. För det första så fanns det i stort sett inga lediga platser. För det andra så kan jag inte låta bli att fascineras av hela spektaklet. De här grabbarna sitter alltså i en offentlig miljö iklädda sin förenings kläder samtidigt som de sjunger misogyna sånger och skriker förolämpningar efter unga flickor. De tycker alldeles uppenbart att detta inte är det minsta problematiskt, de verkar tvärt om stolta över hur de representerar sig själva och sin klubb.

När jag kliver av tåget i Kungsbacka är min hjärna proppfull med motsägelsefulla tankar och känslor. Jag älskar fotbollen, jag älskar ÖIS. Men om det är de här värderingarna som härskar i omklädningsrummen runt om i vårt land så kan jag inte, just den här kvällen när affekten är som störst, få bort tanken på att vi borde strypa samtliga bidrag till varenda förening som har fotboll för män och pojkar i sin verksamhet.