Krönika: EPA-paradoxen

Av Richard Forsberg

Jag kokar, de två fordonen framför mig ligger mitt i vägbanan. Det går inte fortare än 30 kilometer i timman. Det är knappt tio minuter sedan vi lämnade Stensjöns svalkande vatten och dagen rör sig sakta mot sitt slut. Jag är säkert halvvägs in i ledigheten och borde vara lugn som en filbunke men hjärtat slår. Det slår och slår, svetten tränger fram i pannan och jag kokar. När ett barn i den bakre bilen hoppar ur i farten och springer ikapp den främre bilen och hoppar in genom en nedvevad ruta får jag eksem.
Jag ska redan nu vara tydlig med att jag har en relativ koll på att EPA-traktorer, A-traktorer och Mopedbilar inte är samma sak. A-traktors-paradoxen låter dock för klumpigt, Mopedbilsparadoxen har inte samma historiska schwung. Så för att den här krönikans uppenbart helt perfekta rubrik ska fungera så får alla gå under samma namn från nu: EPA-traktor. Eller ”Men-va-fan-inte-en-sån-jävel-till” namnet som de oftast går under i vardagstal. Deal?

Tillbaka till hemresan från Stensjön. Och för transparensen skull. Detta utspelar sig sommaren 2021 och inte i påskas. Vi är, och det vill jag å det kraftfullaste understryka, inte del av den medelklass som dövar sin ångest över att ha haft det lite för bra under pandemin med att sänka ner sina kroppar i iskallt vatten. Försök inte inbilla mig att ni vinterbadar för njutningens skull. Mitt dåliga samvete över hur många timmar jag sparat på att åka till kontoret. Eller för att jag kan ta en extra kopp kaffe i sängen innan jag masar mig iväg till ett Zoom-mötet. Det dämpar jag med sprit och att knyta näven i fickan. En fin svensk tradition och inte nått påhittat vakbad.

Vi försöker igen, tillbaka till hemresan från Stensjön. Eller nej, för att på riktigt förstå paradoxen behövs ett sidospår till. Detta spår går till Karlstad. För övrigt en stad där jag tror att Skugg-Richard bor. Skugg-Richard är den person som i allra sista stund fick min plats på historielärarutbildningen i Karlstad. Detta när jag i näst sista stund valde Örebro och teaterpedagogutbildningen istället. Ett val som helt formade mitt liv så som det ser ut idag. Herregud, den här krönikan går långsammare än två LGF-fordon på Hällingsjövägen. Hur som helst, på Värmlands museum såg jag av en slump en helt fantastisk utställning om just EPA-traktorer och kulturen kring dem. Den ömmade och förklarade klockrent. Det går ju inte att bortse från friheten en bil ger. Hur långsam den än är. Och så mycket torrare frihet man får i en ombyggd BMW än på en Puch Dakota. Och gemenskapen! Det är klart jag fattar!

Okej, för sista gången. Tillbaka till paradoxen. Familjen i bilen, svetten i pannan, tumble weed som rullar ikapp oss. Skitungar som leker på vägen i alldeles för dyra bilar och med alldeles för många år kvar av liv inom sig. Paniken som infinner sig när jag krampaktigt håller fast i ratten och inser att min son snart är där. Greppet hårdnar. Aldrig i helvete att min avkomma ska åka runt och göra livet surt för andra trafikanter samtidigt som han leker med döden. Det kommer inte ske. Över min döda kropp.

Fast å andra sidan… Året han fyller moped har dagens kids, dom som överlever, antagligen fått riktiga körkort. De har skaffat riktiga bilar. Vill ut på tur. Några brådmogna jävlar kommer säkert köra hemåt från stranden med en varm familj som skriker efter glass. Tänk då om min son skulle ligga i vägen för dem. Störa, jävlas, håna… Nä det kommer aldrig hända. Fast… så måste föräldrar ha tänkt i hundra år nu. EPA-paradoxen slår till igen. ”Historien upprepar sig” som Skugg-Richard antagligen har som Catch phrase där hen står bakom katedern och ler mot sin klass på ett gymnasium i Karlstad. ”Historien upprepar sig”