En påfrestning för löpare och anhöriga

Sandsjöbacka Trails extremlopp på drygt 18 mil är inte bara påfrestande för löparna. Även de anhöriga vid sidan av har det tufft.

– Det är inte lätt att vara supporter, säger Ann Blixt.

LÖPNING. Startskottet gick i Varberg vid elva på lördagsförmiddagen. Om inte distansen till målgången vid Röda Sten i Göteborg, 177 kilometer norrut var en utmaning nog, gjorde vädrets makter sitt bästa för att göra det ännu tuffare för löparna i Sandsjöbacka Trails 100 miles lopp.

Regnet piskade mot löparnas ansikten i den hårda och kyliga vinden. Löpspåret var på sina håll lerigt och knepigt. Loppet var däremot inte påfrestande för löparna enbart. Vid sidan av satt anhöriga och fördrev tiden innan löparna nådde till de olika kontrollerna.

I Dranstugan, utanför Veddige, i en av två "väskzoner" var det full fart. Löparna tilläts ha två dropbags, en väska innehållande bland annat en torr karta, skavsårsplåster och torra strumpor, vid två olika kontroller. Dranstugan var den första, 66 kilometer in i loppet.

I köket förbereds mackor, kaffe, sportdryck och pizza till löparna. På soffbordet mellan de två tomma sofforna låg ett sällskapsspel och på matbordet fanns en laptop där GPS-spårningen av löparna fyller skärmen.

En av de som satt inne i värme var Ann Blixt från Stockholm, medan hennes man Mikael Lindstrand löpte ute i hallandsmörkret med en pannlampa som lyste upp knappa två meter framför fötterna.

– Jag var nog lite orolig innan vid starten men nu har det lagt sig lite. Sedan är jag också orolig för att han inte ätit så mycket, säger Ann Blixt.

Klockan har passerat 18.00 och än har inte någon löpare synts till.

Anne Mari Nedevska, en av grundarna till loppet, säger att de bör trilla in om en kvart. Ute i kylan syns ingen till under den närmaste halvtimman.

Ann Blixt tar fram mobilen, slår på ficklampan och traskar ner för grusvägen där löparna kommer att komma ifrån och försvinner in i mörkret. Ett tiotal minuter senare syns det ensamma skenet från mobiltelefonen.

Ann berättar om obehaget hon kände i den mörka och tysta skogen och frågade om hon var ensam om att känna så – det var hon inte.

Efter några minuter väljer Ann Blixt att återvända ut på grusvägen. Några minuter senare uppenbarar sig ett ljus i mörkret.

Den första löparen har nått kontrollen, norrmannen Stig Helge Westerheim. Sedan trillar ytterligare två löpare in innan två lampor ger ifrån sig ett sken längs med grusvägen – Ann Blixt och Mikael Lindstrand löper tillsammans upp mot Dranstugan.

De hinner spendera en kort tid tillsammans i stugan där Mikael fyller på både sin vätske- och energidepå innan de skiljs åt på nytt.

Är han lätt att peppa?

– När man springer så långt och länge så blir man trött och lättirriterad. Då kanske man inte vill ha så mycket pepp. Det är inte så lätt att vara supporter faktiskt, säger Ann.

Nu väntar på nytt flera timmar innan de träffas igen. Då kommer Ann sätta sig i bilen och försöka få sig några timmars sömn.

– Man har lite koll på hur lång tid det ska ta för dem att komma till nästa kontroll. Men man sätter alltid klockan för tidigt, men jag tycker att det är rätt mysigt, säger hon innan vi skiljs åt.

Hur gick det i loppet då? Norrmannen Stig Helge Westerheim behövde drygt 27 timmar på sig att vara första man över mållinjen. Mikael Lindstrand bröt tävlingen efter drygt två tredjedelar.

Läs fler sportnyheter här.