26 Juni 2020 15:06 | Louis Herrey

Jag antar att många av er reagerade som jag när vi såg George Floyds livsande lämna honom. Det gjorde ont i magen på mig. Hur kan någon människa, oavsett hudfärg, bli behandlad på det sättet? Medier och Black Lives Matter, BLM, beskriver det hela som ett rasbrott. Kanske. Jag försöker lyssna och förstå.

Jag har alltid föredragit orden All Lives Matter, för jag ser allt liv som heligt. Men jag förstår BLM:s filosofi bättre nu. Rörelsen menar inte att allas liv inte har lika värde, men att de svartas liv också har ett värde. De vill också vara fullvärdiga, respekterade människor i samhället. I teorin köper jag allt detta. Rasism, i alla dess former, är avskyvärt.

Men jag köper inte hur verkligheten ser ut. För det är här problemen börjar rada upp sig. Visst, en del fredliga demonstrationer sker, men alltför ofta visar sig anarkismens fula ansikte: våld, skadegörelse, plundring, mord. Man ska skämmas om man är vit, vi ska riva ner statyer, böcker ska brännas, polisanslagen ska minska.

För att inte tala om coronarestriktionerna, de struntar man i. Citatet från en ung, vit aktivist under Göteborgsdemonstrationen säger det mesta: ”Folk blir dödade på grund av sin hudfärg. Om vita dör i corona, jag skiter i det! Det är inte relevant.”

Sådan retorik skrämmer mig. Och det är särskilt skrämmande då det bygger på falska påståenden. BLM hävdar att det råder systematisk rasism, i synnerhet att polisen planmässigt och metodiskt dödar svarta personer. Medier visar i stort sett samma bild. Men statistiken säger något helt annat.

Det finns säkerligen rasistiska vita poliser, men ruttna äpplen finns överallt. Fakta visar att vita brottslingar i USA dödas av polisen i högre grad än svarta. Fakta visar också att över 90 procent av mord på svarta begås av andra svarta. Detta talar aldrig BLM om.

Något man heller aldrig talar om – som är det verkliga problemet och grunden till våldsvågen – är nedbrytandet av den svarta familjen. I dag föds 75 procent av USA:s svarta barn utan en pappa. President Obama försökte vid ett tillfälle lyfta fram denna problematik. Han sa att ett barn som uppfostras utan en pappa har fem gånger större risk att bli fattig eller begå brott, nio gånger större risk att hoppa av skolan och 20 gånger större risk att hamna i fängelse.

Få lyssnade på Obama. Vem kommer då lyssna på mig? Jag är ju trots allt bara en medelåders vit man. Vad vet jag? BLM säger till de svarta att de aldrig kan få det jag har, i egenskap av mitt white privilege. Jag tycker det är en förolämpning. Mot de svarta. Budskapet är: det spelar ingen roll hur mycket du försöker, det har ingen betydelse.

Jag kan aldrig stödja ett sådant budskap. Rasism existerar, ja. Orättvisor finns, ja. Några kommer att få kämpa hårdare än andra, så är det. Men alla kan lyckas. BLM borde ägna mer tid åt att stödja människor i denna strävan, hellre än att av politiska skäl cementera fast dem i raskonflikter.

Så… var börjar vi för att få bukt med rasproblematiken? Mitt förslag – som jag har stulit direkt av Morgan Freeman – är att vi måste sluta prata om det. Vi måste lämna politiken och mediedrevet bakom oss, som bara vill lyfta fram klyftorna. Vi måste lyssna och se varandra som dem vi verkligen är. Inte svarta. Inte vita. Vi måste se varandra som människor.

Bara människor.

Fler krönikor och åsiktsmaterial hittar du här.