11 Juli 2019 10:48 | Richard Forsberg

Hemma på min gata en bit utanför stan, där bor en fru. Nämligen min. Och jag… Och en hel bunt andra människor också. Vi bor i ett radhusområde mellan ett hyreshusområde och ett villaområde. Epicentret av medelsvensson om du så vill.  Speaking of Svensson, här kommer den svennigaste krönikan på många år. Jag ämnar i nedanstående text både ondgöra mig över parkeringsfrågan och begå NIMBY (not in my backyard). Jag tänker bli en farbror.

 

Hemma på min gata strax utanför stan finns inte bara fru, jag själv och grannar. Det finns också ett gäng parkeringar som ligger på kommunens mark, det vill säga väg. Dessa har historiskt sett varit gratis att stå på men sen, är det ett par år tillbaka? har de börjat kosta pengar. Inga stora summor per timma men kumulativt en mindre förmögenhet för kulturarbetande småbarnsföräldrar och annat löst pack. Det finns förvisso p-platser och garage för boende som ingår i samfällighetsavgiften men dessa är inte tillnärmelsevis lika många som antalet hushåll. 

 

Vi backar bandet. Till den fjärde januari i år. På Svenska Dagbladets debattsida lyftes frågan om kommuner som använder p-avgifter som inkomstkälla. I det här fallet handlade det om Stockholm som drygade ut kassakistan genom att låta medborgarna betala för parkering på de flesta gator i kommunen. ”Även de mest perifera villagator med nästan ingen trafik”. En person i Bromma överklagade, Transportstyrelsen biföll överklagan med motiveringen att Stockholm inte på ett tillfredställande sätt hade motiverat varför det behövdes avgifter på alla gator. Jag vill hävda att Kungsbacka sitter i samma blå skåp och förrättar sina behov. I den kommunala avgiftslagen från 1957 står det att läsa: ”i den omfattning som behövs för att ordna trafiken får en kommun ta ut ersättning i form av en avgift för rätten att parkera.” Det vill säga, helt befogat i innerstan. Men på en återvändsgata i ett villaområde? Not so much.

 

Det är helt enkelt inte rimligt att förutsätta att en Fjäråsbo skippar 732:an till förmån för bilen, svänger av i Hammerö för att parkera gratis, springer ut till hållplats Hålabäck södra för att hoppa på 732:an för att ta tåget och på så sätt slippa en dyrare p-avgift i stan. Inkomsterna kommunen får från p-avgifter är fri att användas i vilken verksamhet som helst. Var dessa slantar hamnar vet jag inte, jag vet inte heller hur stor summa kommunen får in på parkeringsavgifter men hade jag haft en lokaltidning och ett knippe journalister till mitt förfogande hade jag tagit reda på det. 

 

Det kommunen gör är i mina ögon olagligt, i ovan nämnda debattartikeln (för övrigt signerad Jan Söderström bland annat före detta chef för sektionen för trafik och infrastruktur på SKL) berättas det att i Danmark har det bestämts att 70 procent av en kommuns p-intäkter avräknas från det kommunala statsbidraget. Det kanske skulle kyla ner kommunens avgiftsiver?

 

Därför, när det i augusti är dags för mig att förnya mitt boendekort, när det är dags att på förhand betala in de tusenlappar som krävs för att jag ska få parkera hemma på min gata en ganska bra bit ifrån stan tänker jag vägra. Jag tänker inte heller mata P-automaten med slantar. Jag har Transportstyrelsen på passagerarplats och jag ser fram emot att bli en rättshaverist av rang. Här ska skrivas brev, här ska överklagas. Bygg gärna parkeringshus i stan men gör det inte dyrt och omständligt för folk att låta bilen stå kvar hemma till förmån för exempelvis kollektivtrafiken eller apostlahästarna.