Varför är det så svårt att ändra könsnormer?

Nyligen slog det mig hur majoriteten av de val jag gör egentligen görs av andra. Att sättet jag beter mig på i grunden beror på det samhälle jag växt upp i. Och att hur medveten jag än försöker vara alltid kommer påverkas av rådande normer. Normer så osynliga att de endast ses som en opolitisk verklighet. En verklighet som syns först då någon går emot den. Vi lever i ett system av könsnormer som upprätthålls och skadar både kvinnor och män. Varför finns det kvar?

Skrapar vi på ytan av dessa dolda strukturer hittar vi ett skadligt mansideal. En man som i motsats till kvinnan är stark, hjälte och känslokall. Ett ideal som i ett patriarkaliskt samhälle ger fördelar, men som få lyckas uppfylla själva. Men bara genom att heja på ishockeyspelarna från läktaren när de tacklar ner varandra på isen visar vi att vi åtminstone står bakom idealen, och får därigenom i alla fall några av privilegierna. För visst är det lättare att härma, eller i alla fall stötta ett ideal än att utmana det?

Jag läste nyligen Nina Björks bok ”Under det rosa täcket”.  Hon menar att vi inte heller utmanar det lika skadliga kvinnoidealet. Istället för att sudda ut dessa kvinnligt kodande egenskaper har vi under allt för lång tid strävat mot att upphöja statusen för dessa i ett försök att skapa jämställdhet. Att vara utmanande som kvinna handlar inte allt för sällan om att klä sig i den korta skinnkjolen, snarare än att utmana den norm som säger att en kvinna ska vara sexig. Är denna upphöjning av kvinnligt kodande egenskaper bara en ytlig lösning utan långsiktig förändring? Är det en ursäkt för att behålla våra rådande könsnormer?

För är verkligen nyckeln till jämställdhet att värdera dessa kvinnliga egenskaper högre? Det största problemet med att pojkar hoppar i vattenpölar med blåa stövlar och flickor i rosa anser jag inte vara att de rosa ses som mindre värda, utan att vi redan innan barnet uttryckt sin önskan lett in hen till pojk- respektive flickavdelningen i skoaffären och därmed begränsat hens möjligheter att välja färg. Och redan vid stövelköpet i skoaffären börjar vi bygga på de könsroller som senare gör att män står för 80 procent av alla våldsbrott och att kvinnor på ett 8-17-arbete jobbar gratis efter kl. 16.02.

Är anledningen till att de könsroller som skadar oss fortfarande genomsyrar samhället att de ännu i dag ger oss fördelar? När en kille lyckas brotta ner den störiga klasskompisen på skolgården får han en klapp på axeln av sina polare, men upprätthåller samtidigt ett skadligt mansideal. När jag som kvinna klär mig i den urringade blusen får jag mer uppmärksamhet, men stryker samtidigt det patriarkaliska samhället medhårs.

Kanske finns dessa toxiska könsnormer kvar just för att vi i dagens samhälle ofta vinner på att spela med i patriarkatets teater. Går vi emot mister vi också vissa privilegier. En kvinna i ledarposition blir ”bossig”. En feminin man blir ”jävla bög”. Men jag ser upp till er som vågar gå ifrån vårt gamla manus. Det är tack vare er som vi övriga kan gå i upptrampade stigar och leva våra liv något mer sanna mot oss själva.