Therese går tuff match mot elakartade tumören

Av Ronny Karlsson

Therese Lindén går sitt livs svåraste kamp.
Den mot en hjärntumör.
Men trots det allvarliga läget vill hon vara positiv.
– Målbilden är att bli friskförklarad. Någon ska väl överraska sjukvården till slut och jag tänkte att det ska vara jag, säger hon.

Läs också:

Flera insamlingar ska bidra till kampen mot cancer

Under våren drabbades Therese Lindén av huvudvärk. Hon brukade aldrig ta värktabletter, men när hon gjorde det försvann värken efter bara ett tag. Efter en vecka ville maken Patric att hon skulle söka vård.

– Jag träffade en jättebra läkare som inte hittade några fel men som skickade med en remiss till röntgen.

Där gick allt sedan väldigt snabbt.

Efter att ha genomgått en röntgen skickades hon till Varbergs sjukhus och sedan vidare till Sahlgrenska.

– Jag fick beskedet i Varberg. De sade att jag hade något stort i mitt huvud, men då visste de inte om den var elak eller godartad, säger Therese.

Små bitar på analys

Det talades om operation, men tumören satt dumt till och kirurgerna ville inte göra något ingrepp. I stället togs prover som skickades på analys.

– De tog fem små bitar av tumören och de skickades på analys.

14 augusti kom de svaren. Då fick hon veta att tumören var höggradig.

– Det är en elak tumör och den går inte att plocka bort. Den sitter i båda hjärnhalvorna och det skulle skada för många funktioner om de försöker.

Therese Lindén ska fira med Aperol när hon besegrat sjukdomen. Samtidigt är hon mitt i en kamp som gäller liv eller död. Foto: Ronny Karlsson

Där och då startade flera processer hos Therese Lindén. Dels en kamp för att överleva, dels en plan för att låta andra få veta.

– När jag fick veta sade jag direkt till familjen att jag ville gå ut med det. Jag var rädd att folk inte skulle våga träffa mig på grund av det här så jag berättade om det på Facebook. Att våga fråga och prata om det svåra är vi inte vana vid. Det kan göra att vi undviker varandra.

Väldigt öppen

Under hela intervjun har hon en öppenhet om sin sjukdom som inte alla skulle ha. Det är rakt på sak och inga omskrivningar, och hon har svar på frågor som man tvekar att ställa med rädsla för att det ska bli för privat.

– Det här påverkar inte bara mig, det påverkar min familj och andra människor runt omkring mig. För mig är det ett sätt att bearbeta när jag pratar om det, och det ger mig också så mycket pepp och stöd från andra människor. Jag är lite som placebo, jag blir bättre om man tror på mig.

Hela familjen är engagerad i handboll. Sonen Alexander spelar i Ystad IF, Patric och yngsta sonen Victor är tränare respektive spelare i HK Aranäs. Therese beskriver sig själv som ”den där galna mamman som försöker ordna hejaklack till de lag där barnen spelar”.

– Handbollen är en viktig del av mitt och våra liv, jag engagerar mig när barnen spelar och det är alltid roligt att åka iväg på cuper.

Humöret pendlar

Men nu är deras viktigaste fokus inte på handboll.

Sjukdomen är tuff att hantera, och humöret pendlar.

– Jag vill inte vika ner mig, men man får vara både ledsen och glad i livet. Jag har stunder när jag inte är så rolig, men jag kan inte vara där hela tiden.

Under hösten har hon tagit cellgifter och om de inte ger önskad effekt finns andra cellgifter som kan provas.

Hon har krävt att få extra möten med läkarna och vill ha både en plan B och en plan C.

– Jag vill ha alternativ för vad vi kan göra, men det här är utanför min kontroll. Läkarna säger att de har fler planer om det här inte fungerar, men de säger att vi ska prata om det om det blir aktuellt.

Väntar på svar

5 november togs nya prover och där väntar hon på svar.

Nu handlar det inte om att få bort tumören, utan att leva så länge som möjligt med den.

– Jag är hoppfull tills motsatsen bevisas. Tumören kommer att följa med mig genom livet och jag kommer att dö av den, som prognosen ser ut. Den här typen av tumör talar inte för att jag lever länge, men samtidigt vet ingen hur den reagerar i mitt fall.

Men hoppet om ett långt liv trots tumören finns också där, och den drivkraften är viktig.

– Oftast är jag på det humöret att jag ska överraska sjukvården och klara det här. Och när det händer ska jag fira med att dricka Aperol, för det längtar jag efter och det får jag inte göra nu.

Läs även:

Fick en stroke som sjuåring – nu siktar hon mot världstoppen

Emil erkände sin sjukdom för sig själv för tre år sedan