"Jag ville vara död en liten stund"

Inte längre rädd för att vara svag. I Frillesås har Åsa Vildblomma hittat lugnet, och som vuxen har hon kommit till en punkt där rädsla inte skrämmer lika mycket längre. 

 Det började tidigt. En mängd olika rädslor ledde till ätstörningar. Idag är hon trygg i sin person, men det har kostat smärta och lidande.

– Jag tror aldrig folk har sett mig som rädd, men kanske var jag räddast av alla, säger Åsa Vildblomma från Frillesås.

Mat, mörker och evigheten. Så sammanfattar Åsa Vildblomma de stora rädslorna när hon var liten. Maten av skäl hon inte riktigt kan förklara.

– Det hade inte med utseende att göra, i alla fall inte till en början, säger hon.

Sen mörkret, och evigheten.

– Något av mina äldre syskon sa nån gång att jorden kunde explodera. Då skulle man flyga runt i rymden, och rymden tar aldrig slut. Det var en skrämmande tanke. Men jag var rädd för så mycket.

Åsa Vildblomma är sedan flera år rektor på Fagareds ungdomshem, en institution som hyser unga män med psykosociala problem som kriminalitet och missbruk.

Ett arbete som kan vara tufft, men där Åsa själv känner att hon är rätt person på rätt plats.

– Nu lever jag ett liv där det passar att vara som jag faktiskt är. Och man måste vara klar med vem man är för att kunna jobba med det jag gör.

p>

Stark i sin roll. Åsa Vildblomma jobbar idag som rektor på Fagareds ungdomshem. "Ett jobb som kräver att man är klar över vem man är" menar hon. 

Hon menar att hon är född med en rejäl portion mod, och har aldrig kunnat vara tyst om hon upplever något fel eller orättvist. Men hon har samtidigt dragits med lika mycket rädslor. Ett tag var det riktigt illa, med självskadebeteende och självmordsförsök.

– Under tonåren var det jobbigt. Alla andra tjejer var med i en dansstudio, så jag gick med också. Man skulle dansa jazzbalett och allt vad det var. Jag spelade fotboll, och det gjorde min syster också. Hon var dessutom väldigt duktig. Så nånstans kom den yttre kroppsfixeringen, berättar Åsa Vildblomma.

Under senare tonåren flyttade Åsa till Växjö för att studera. Där kom dessvärre spiralen att snurra nedåt, med självskadebeteende och andra problem.

– Man var ung och skulle sköta sig själv. Istället tog jag tillfället att odla mina negativa sidor, berättar hon.

Hur kunde det ta sig uttryck?

– Att man skadar sig själv helt enkelt. Jag har skurit mig, jag kunde sätta mig i värnlösa situationer, att vara onykter och inte kunna ta hand om sig själv. Jag har tatuerat mig själv. Självskadebeteendet handlar om att utsätta sig för saker som gör att man tycker sämre om sig själv, det kan vara en rejäl bakfylla till exempel, säger hon.

På grund av ätstörningarna var hon i dåligt skick, och hon gjorde sig själv fysiskt illa. Till slut kom det till en punkt där hon inte redde ut det själv längre.

– Det var inte att jag inte vill leva, men jag orkade samtidigt inte. Jag tänkte på nåt sätt att om jag kunde få vara död en stund skulle jag få lite lugn och ro. Det var helt ologiskt.

För inte så längesedan skrev Åsa Vildblomma på sociala medier om sitt självskadebeteende. Och en sak hon vill lyfta är hur könsroller kan spela in i såväl synen på  människor med psykisk ohälsa och självskadebeteende.

– Ofta ses det som en kvinnogrej, även om det såklart är växande för män också. Men när jag lyssnar på unga tjejer märker jag att vi har lång väg kvar. Som jag ser det är det bortom allt tvivel att folk behandlas efter kön.

Ett exempel hon ger är att det kan vara mer accepterat bland män med självskadebeteende. Hon nämner såväl sin idol, konstnären Lars Lerin, som kriminologen Leif GW Persson, vilka båda varit öppna med sitt missbruk.

– Se på Leif GW Persson till exempel. Jag känner mig lite som honom men har inte hans mandat. Han kan strunta i att jobba i ett halvår för att han måste supa, och kommer ändå tillbaka respekterad med hedern i behåll. Det skulle inte vara lika lätt att leva så som kvinna.

Idag lever Åsa Vildblomma lugnt och lantligt med sin familj i Frillesås. Många rädslor har hon kvar. Men hon ser samtidigt annorlunda på livet nu.

– Jag har väl äntligen kommit till en ålder och plats i mitt liv där det är lättare att vara jag. Och nu som vuxen är jag mindre rädd för att vara svag.

Läs även: Psykologen: "Rädslan är ofta helt rationell"

Tidigare delar i serien om rädslor och fobier: 

Läs om André som skyr det okända i mörkret. 

Läs om Marie som får panik vid blotta tanken på att gå till tandläkaren. 

Läs om Jan som plågas av möss. 

Skaffa Norra Hallands app här.