Livet tog en tuff vändning

Av Christina Forlin

Christian Rossing är 33 år och bor i Vallda inte långt från Lerkil. Inget konstigt med det, om det inte vore för att han genomgått fem hjärnoperationer och förlorat synen efter den sista. I dagarna är han aktuell i dokumentärfilmen Fuck Cancer på TV4 Play.

Den femåriga labradoren Doris kommer springande för att hälsa när Christian Rossing öppnar dörren. Ledarhunden fick han i somras.
– Jag fick vänta några år, det är en lång process att få en ledarhund, säger han.
Doris betyder mycket för honom.
– Hon är med när jag är ute och går, och hjälper mig på många sätt. Självklart är det ett väldigt sällskap också.
Hemma är han annars självgående.
– Jag bakar, lagar mat och grejar i trädgården. Kommer jag ny till ett ställe känner jag mig fram, och klarar mig själv ganska omgående.
Allt började 2004 när Christian Rossing gick i åttan på Toråsskolan. Han var 15 år och det var nästan sommarlov.
– Illamåendet kom en helg, minns han.
– Det tryckte bakom vänster öga och jag var trött i huvudet. På vårdcentralen sa de att det var magkatarr.
Christian Rossings mamma tyckte efter några dagar hemma att sonen skulle ta sig till skolan och göra ett ryck, sista veckan innan sommarlovet. Väl där mådde han inte bra, men skulle liksom andra klasskamrater göra en synundersökning hos skolsköterskan, en rutinundersökning. Hon såg direkt att allt inte stod till rätt till. Christian hade då börjat sluddra och var snurrig.
– Jag minns att jag skulle ta på mig dunvästen, och fick liksom inte in vänsterarmen i ärmhålet.
Skolsköterskan satte honom i sin bil och körde till vårdcentralen, där ringde de ambulansen och föräldrarna och det blev blåljus till Östra sjukhuset. Under transporten förlorade Christian Rossing medvetandet och han har bara sporadiska minnen av undersökningarna som följde. Han flyttas till Sahlgrenska och efter magnetröntgen kommer han ihåg att läkaren konstaterade att ”du har en hjärntumör”.
– Kommer jag att dö nu? frågade jag. ”Vi kan hantera detta, svarade läkaren”. Och då var det bara att åka med på resan. Jag fick överlämna mig i deras händer, säger han.

Dramatisk vändning
Det hade gått fort, bara några timmar tidigare hade han gått till skolan. Nu väntade en operation nästa dag. Då var det inte tumören som i första hand skulle tas bort, utan det var först nödvändigt att minska trycket på hjärnan. En nödpassage skulle opereras fram, samtidigt fick han kortison i stor mängd.
Tumören var stor som en vindruva, var godartad men låg så illa till, lös mellan hjärnhalvorna, att den hindrade transporten av ryggmärgsvätska till ryggmärgen. Det hade blivit en ansamling av vätska i hjärnan, trycket var enormt och var förstås orsaken till att han mått illa och haft ont bakom vänster öga.
– Hade det gått fem timmar till hade jag inte levt i dag, säger Christian Rossing.
Från Sahlgrenska flyttades Christian efter någon vecka till barnonkologen på Östra sjukhuset.
Där insåg han på riktigt att det var cancer som hade drabbat honom, cancer. Det kändes som en örfil.
– Det är ett oerhört laddat ord, säger han.
– Och att se de små sjuka barnen springa runt med sina droppställningar och försöka leka, det var tungt.

Operation igen
Nio veckor senare var det dags för operationen då tumören skulle avlägsnas.
– Då gick de in bak i nacken, skickade tumören på analys och den visade sig vara godartad. Antagligen var den medfödd, jag hade haft den hela livet men den började växa i samband med puberteten.
Sommaren gick.
– Det var fotbolls VM minns jag, säger Christian.
Eftersom läkarna hade gått in i nacken hade de skurit sönder nackmuskulaturen, och det hade påverkat balanscentrum.
– Men jag fick ett gåbord och kunde träna. Kortisonbehandlingen gjorde att jag gick upp i vikt väldigt. Normalt var jag smal och senig, men efter sommarlovet kom jag tillbaka svullen. Balansen hade jag tränat upp.

Återvände till skolan
Christian Rossing gick färdigt högstadiet, och kunde även fortsätta på Aranäsgymnasiet, teknisk design. Andra året där blev han friskförklarad. År 2008 tog han studenten.
Vintern 2008-2009 åkte han och en kompis till Stöten nära Sälen för att jobba med skiduthyrning.
– Jag älskar skidåkning, säger han.
Han hade åter blivit smal och senig, men det märkliga nu var att han började dricka en massa vatten. Han tänkte först inte så mycket på det, men hemma igen gick han till vårdcentralen för att kolla så att han inte hade diabetes.
– Det hade jag inte, och jag tänkte samtidigt att det är nog ingen ny tumör, för jag är ju friskförklarad.
Han mådde inte sämre än att han till hösten 2009 flyttade till Luleå och började på universitetet där.
– Jag skulle gå teknisk design, en ingenjörsutbildning. Formgivningen ville jag arbeta med. Jag såg fram emot att plugga, leva studentliv och gå vidare i livet.
Det gick så där. Kreativa ämnen klarade Christian fint, men inte exempelvis matte. Samtidigt kom andra symptom krypande. Det var inte bara vätskeobalans, det var en fokusförändring på vänster öga. Aptiten försvann, och han fick svårt att koncentrera sig.

Allvarliga symptom
När han i februari 2011 kuggade på en tenta som han var säker på att klara, insåg han att han fick ta sina symptom på allvar.
Han gick till en optiker, som skickade honom till en ögonläkare som i sin tur såg till att han kom till en magnetröntgen på Sahlgrenska. Undersökningen visade en ny tumör, och hypofysen var helt utslagen.
Det blev en ny operation, vid höger tinning.
– Det är väldigt väldigt ovanligt, att en sådan tumör som jag hade haft kommer tillbaka, säger Christian Rossing.
– Dessvärre hade den nya ett malignt inslag.
När han vaknade upp kunde han inte öppna höger öga, eftersom muskeln till ögonlocket påverkats av operationen. Även vänsterögat såg han sämre med, nerven hade tagit skada. Men han märkte att det läkte sakta och blev bättre och bättre efter några veckor.
Dessvärre väntade cellgiftsbehandling, eftersom tumören delvis var malign.
– Jag genomgick två cellgiftsbehandlingar, och det är fruktansvärt jobbigt, säger han.
– Man är helt slut.
Mirakulöst nog orkade han tre veckor efter andra cellgiftsbehandlingen, åka till Luleå och se till sitt boende där.
– Far frågade vad jag helst ville göra, och jag önskade att gå till Sveriges klaraste sjö, Trollsjön, som ligger nära Abisko. Vi åkte dit, jag, pappa och min stora syster. Det var fantastiskt, om än på gränsen till vad jag klarade av.

Fler tumörer
Christian Rossing bestämde sig för att byta utbildning till industridesign som hade mer kreativa inslag, men det visade sig inte bättre än att ännu en malign tumör fått fäste.
Uppföljande undersökningar med blodprover ledde till en ny magnetröntgen och resultatet visade en tumör i höger pannlob, och en antydan till tumör vid synnervskorsningen.
En tredje cellgiftsbehandling följde.
– Alltså, man är så trött efteråt. Det är en obeskrivlig känsla.
Det blev sedan två operationer våren 2012. Den sista påverkade synnervskorsningen, och när Christian vaknade upp hade han förlorat en stor del av synen.
– Det var jag helt oförberedd på, säger han.
– Jag kunde bara se svart/vitt och allt flimrade. Inga färger alls, men jag kände att det fanns hopp. En dag kunde jag plötsligt se att gräset var grönt, och efter ytterligare några veckor skillnad mellan himmel och hav.
Men då var det dags för tio veckors strålbehandling. Och den försämrade läkningen av synnerven.
– Det var en oerhört tuff tid, och jag var nära en depression men jag klarade mig tack vare kärleken från min familj. Jag hittade tillbaka, fick livslust igen och kan numera verkligen sätta värde på en vanlig dag.
– Och det vill jag uppmana alla att göra! Ta inget för givet. Lyssna, dofta, drick en god kopp kaffe!

Arbetar som massör
Studentlivet tog slut där för Christian Rossing, då 23 år gammal. Det är tio år sedan. Någon grafisk formgivare blev han inte, i stället utbildade han sig till massör något han trivs väldigt bra med. Sedan 2016 driver han en firma på halvtid i Vallda.
2017 blev han friskförklarad – igen. Synen är i stora delar borta, men han gör ändå vissa framsteg om än sakta.
Och hoppet finns kvar. Han är ung, läkekonsten går framåt och en dag kanske han kan jobba med design och formgivning.









Ung cancer viktig röst i samhället
– Det är viktigt att berätta om unga och cancer, säger Christian Rossing.
– Varje år drabbas omkring 800 unga vuxna.

Själv är han ute och föreläser om sin historia, och är aktiv i föreningen Ung cancer.
Föreningen, som det är gratis att vara med i, har över 4 000 medlemmar. Den hjälper unga med cancer, och ger dem en röst i samhället.
Christian Rossing har föreläst för bland andra sjuksköterskestudenter, för personal från onkologiavdelningen på Sahlgrenska och för elever på Drottning Blanka i Göteborg.
Han tycker att han har fått bra stöd av Ung cancer, alltifrån krasst ekonomiskt stöd till aktiviteter som stimulerar drabbade och anhöriga.
– Det är en viktig förening, man får träffa många i samma situation. Och man märker att man inte är ensam.
Det är Ung cancer som ligger bakom dokumentärfilmen Fuck Cancer som hade premiär på TV4 Play i måndags den 9 januari. I filmen, som är framtagen i samarbete med produktionsbolaget Idéstorm, får man följa med programledaren Stephan Wilson som möter sex unga vuxna som antingen lever med cancer eller blivit friskförklarade.