Låt kunderna viska ett sista farväl

Jag är på väg till en begravning. Men jag åker egentligen inte dit för att sörja utan för att fynda. Likt en asgam ser jag min chans att berika mig på en annans elände. Den färggranna inbjudan till total utförsäljning damp ner som en bomb i min mejlkorg. Köpfilmsbutiken Movieline stänger igen sin butik på Packhusplatsen i Göteborg, där de har huserat i 30 år, och lägger ner verksamheten. Västlänken ska gå precis utanför och huset måste tömmas. Och eftersom lönsamheten i köpfilmsindustrin minskar för varje år så passar ägarna på att kasta in handduken när de ändå förlorar sin lokal. Utförsäljningen ligger på 70-90 procent  sista dagen och jag är här för att fylla på min filmhylla. Men jag är inte beredd på det som ska möta mig när jag kliver in.

Butiken är i stort sett redan länsad. Bara några enstaka dvd:er ligger kvar på några bord. Däremot finns det gott om människor i butiken. De strövar sakta och andäktigt bland de gapande tomma hyllorna. Det är något nästan sakralt över stämningen. Några tar en selfie, som en sista dokumentation av något viktigt. Ett par äldre män sitter i ett hörn och pratar minnen. De var uppenbarligen stammisar här. Själv känner jag ett stort vemod. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle reagera så kraftigt som jag gör men det är mycket minnen som sköljer över mig. Hur jag som liten parvel tittade igenom Melody Lines, som företaget hette då, postorderkatalog och drömde om alla vuxna och farliga VHS-filmer. Och första gången jag besökte butiken och köpte min första egna köpfilm och det kändes som att stiga in i en kyrka. Att det här egentligen var en helt vanlig butik vars mål främst var att tjäna pengar är inget som en åttaåring tänker på, jag hade ju kommit till himmelriket. När jag blev äldre och tjänade mina egna pengar så blev det rätt många besök varje år då jag köpte jag en hög filmer. Movieline var en självklarhet, ett tempel som för alltid skulle finnas kvar.

Men den värsta känslan är ändå den av skam. För det är ju jag som är problemet. Jag som tidigare köpte all min film här har numera gått över till nätet. Billigare, bekvämare, snabbare. Och lättare att hitta mer obskyra titlar. När jag står där inne så funderar jag på när jag senast var här och köpte film. Jag kommer fram till att det måste vara närmare tre år sen och då köpte jag bara nån enstaka film. Senaste gången jag var här och verkligen shoppade loss? Kanske fem år sen.

Det blir inget sista inköp. De sorgliga dvd:er av typen ”Zombie Strippers vs the Weed Smokers” och ”Victoria’s Secret Swimsuit Show in 3D” som ligger kvar är inget som lockar. På vägen ut vänder jag mig om en sista gång alldeles innan jag öppnar ytterdörren. En era är över. Vi filmälskare svek Movieline. Vi tog dem för givet och nu när kon har lämnat båset så är det så fruktansvärt tomt.