Krönika: Håren går

Rätta mig inte om jag har fel men är inte åldrandet jävligt romantiserat? 

Låt mig i ärlighetens namn säga att jag står först i kön bland de skyldiga. Jag har sett fram emot gråsprängda tinningar, tärd hud som visar att ”HAN HAR LEVT!” Till och med mindre smickrande åkommor så som ett lätt haltande har jag inväntat med tillförsikt. I vår hall står sen länge gammelmorfars käpp redo den dagen portvinstån slår till. Resebolaget TUI hade för ett par år sedan en kampanj där en bild bestod av ett äldre par på stranden. Han med vitt skönlockigt hår, lite grånad skäggstubb och en ändå rätt fitt kropp. Vid hans sida, hans gumma, lika vällagrad hon med en blick som brann av lustfyllda äventyr. De sträckte ut sig i sanden. Banderollen i sin tur sträckte sig ett tjugotal meter inne på centralstationen. Varje morgon stannade jag liksom till, tittade upp och drömde mig bort. Där är jag och min fru om några år. Härligt ska det bli. Då, för ett par år sedan kändes vägen till framtidsvisionen lika rak som mitt hårfäste.

Men det var då. Ännu ett barn senare, tre år med tärande projektanställningar och ett fritidsintresse i teatern som mest grundar sig i ångest över politik, relationer och publiksiffror har gjort att mina vikar krupit högre och högre upp. Detta i sig inget som inte går att trolla bort med lite lätta knep men nu tycker jag mig också se kala fläckar på helt oreparerbara ställen i min kalufs. Min frisör säger såklart, som den ängel hon är, att det kommer ta sig. Att detta möjligtvis bara är en liten tillfällig dipp, om ens det. Det mesta sitter nog bara i mitt huvud.

För det första, där är ju det huvudsakliga problemet, att det inte längre verkar sitta i mitt huvud. För det andra, ängel till trots, nog fan sitter det en liten djävul på hennes axel också. Min fåfänga är ju hennes levebröd. Om hon yppar den bittra sanningen att Percy Nilegård (oerhört inaktuell referens) är en rimlig stilikon för mig så skulle jag ju vända på klacken. Jag skulle gå hem och raka av mig allt hår direkt. Om hon gör så med alla blir hon ju snart arbetslös. Och jag, jag skulle behöva se ut som en innebandyspelare. Så klart hon hejar på håret. In till det bittra slutet. 

Fan, jag hade ju sett fram emot att åldras likt George Clooney, att matcha djup visdom med väderbiten, rå sexyness. Nu ser jag ut att gå en framtid till mötes där jag mer liknar Scandiamannen (ändå en hyfsat aktuell inaktuell referens). Jag ska vara jävligt tydlig, jag är inte helt bekväm med den vägen. Jag kommer därför nu följa alla som lockar med livselixir. Mirakelkurer för håret? Hit me! Experimentell kirurgi? Do it! Det har gått så långt att jag börjat kika på ockultismen och jag känner mig inte helt oäven till offer som inbegriper mindre sällskapsdjur.

När det är som mörkast, när jag mår som sämst, när jag stirrar döden i vitögat. Då kan jag endast finna tröst i att Norra Halland inte brytt sig om att ändra min bylinebild på ett halvt decennium...