Jakten på fruktad loka

Kampen mot jättelokan börjar få effekt. Men nu växer ett nytt stort hot fram – parksliden. Norra Halland hängde med på en inventering av de oönskade växterna.

– Titta, där kommer de upp! Men visst är det mycket färre än i fjol?

Landskapsingenjör Solveig Larsen Gunnarsson och arbetsledaren Conny Johansson är ute på rekognosering för att se hur förra årets bekämpning slog mot jättelokorna.

– Vid Kullaviksskolan var de helt borta. Här vid Dalslyckevägen finns det ju kvar, men mycket färre. Entreprenören har grävt upp planta för planta manuellt. Ett jättejobb – men det har gett resultat!

Brännsår

Jättelokan, eller jättebjörnlokan som den ibland kallas, är en ståtlig men farlig blomma. Den växer i fuktiga marker och slår ut andra växter. Men framför allt kan den ge otäcka brännsår om man får saften på huden och sen solen lyser.

– När vi tidigare själva tog bort lokorna fick några av de som jobbade rejäla skador. Vi låter numera en entreprenör som har rätt skyddskläder och kunnande sköta bekämpningen, säger Conny Johansson.



Det är ingen lätt match att bli av med lokan. Ett standardsätt är att skära av blomställningarna innan de gått i frö. Men det hjälper bara delvis. Frön kan ligga i marken många år och sen skjuta skott. Man måste vara uthållig.

– Ett sätt är att dra upp blomman med hela pålroten, men det går bara nu på våren, berättar Solveig Larsen Gunnarsson.

Allt bränns

Säkerhetsrutinerna gäller inte bara de som jobbar med bekämpningen. Alla växtdelar ska läggas i plastsäckar och sen i en särskild container innan de bränns. Allt för att inte riskera att frön sprids vidare till nya platser.

För några år sedan fick kommunen EU-bidrag för att kartlägga och påbörja bekämpningen. Växten är klassad som invasiv, det vill säga den hör inte hemma i naturen och kväver annan växtlighet.

– Vi fick massor av larm när vi började kartlägga den, och det är fortfarande så att folk ringer nästan varje dag under växtperioden och berättar att de sett jättelokor. Men det är för det mesta falsklarm, alltifrån vanliga hundkäx till strandkvanne. Men vi vet att lokan finns på tio ställen i kommunen. Dem håller vi koll på och bekämpar.



Men nu har det dykt upp ett nytt hot. Parksliden, även den en trädgårdsväxt som rymt och trivs alldeles för bra i naturen.

– I England är den ett stort problem, men här har kylan tidigare gjort att den förökat sig långsammare. Men med de milda vintrarna har vi fått larm från hela kuststräckan.

Förutom att parksliden kväver andra växter, så har det ett mäktigt rotsystem som till och med sägs knäcka grunder och ställa till det rejält för husägare.

– Det gör också att det är jättesvårt att bekämpa den. Roten kan gå flera meter neråt och flera meter åt sidan. Gräver man upp den räcker det att man missar en liten bit rot för att den ska komma tillbaka, suckar Solveig Larsen Gunnarsson.

Det bästa sättet att bekämpa den är att trötta ut rötterna genom att rycka upp alla skott på våren och senare på säsongen klippa bort all bladmassa. Sen kan man lägga en presenning över som kväver växten mellan bekämpningstillfällena. Men man får kontrollera att den inte "rymmer" på sidorna. Det gäller att vara envis och uthållig. Till slut orkar inte rötterna skicka upp fler skott.

EU har inte klassat den som invasiv, och när kommunen nyligen sökte bidrag för kartläggning blev det avslag från länsstyrelsen. Det gör det svårare för Teknik att påbörja arbetet då det saknas pengar för just parkslide.

– Därför har vi ingen egen bekämpning ännu, men när det grävs för avlopp och fiber där det finns parkslide, har vi en överenskommelse med entreprenören att försöka gräva bort så mycket som möjligt, och sen sanera alla maskiner så att inte rotbitar följer med till andra ställen.


Vi åker vidare till Särö där ett stort område intill banvallen vid gamla stationshuset har ett rejält bestånd av loka.

– Längs cykelbanan kokade vi bort lokorna med ånga förra året, och det verkar ha fungerat ganska bra, säger Conny Johansson.

Men längs bäcken och på grässlänten intill sticker hundratals plantor girigt upp sina första blad. Här finns en del kvar att göra…

– Att bli av med dem tar många år. Det viktiga är att vi har koll och att de inte sprids.