Humor är inte det roligaste

Jag är den typen av person som i sociala sammanhang ofta intar positionen som skämtare. Att skoja till det lite här och var är ett enkelt sätt att få uppmärksamhet när man är en del av en grupp, kalla det gärna försvarsmekanism. Jag tycker också om att umgås med roliga människor. Får du mig att skratta så är du på god väg mot att kunna kalla mig din vän. Följaktligen så borde jag också ha ett intresse för humor som konstform. Det logiska är ju att en skämtare inspireras av andra skämtare. Men här blir det på nåt sätt komplicerat för mig. För om jag ska se en film så väljer jag nästan aldrig en komedi och samma gäller när jag sätter mig för att plöja en tv-serie. Går jag på teatern så föredrar jag allvar framför humor och musik som går åt det skämtsamma hållet roar mig sällan.

Men det jag har allra svårast för är stand-up. Att erkänna detta tar emot för jag har vänner och bekanta som ägnar sig åt denna konstform och jag vill ju inte göra dem ledsna. Men jag är helt enkelt inte kompatibel med det här fenomenet. När jag ser en komiker stå ensam på en scen med en mikrofon i handen så vill jag bara ställa mig upp och skrika ”MEN ÄR DU SÅ JÄVLA ROLIG DÅ? TROR DU DET ELLER?”. Som tur är så har jag hittills lyckats lägga band på mig, antagligen för att det sociala stigmat i ett dylikt beteende skulle vara alldeles för stort. Därför brukar jag också undvika alla sammanhang där jag kan råka komma i kontakt med stand-up.

Jag förstår ju också att jag framstår som en gigantisk hycklare. I egenskap av skådespelare så medverkar jag ofta i både komedier och farser. Men jag har liksom inga problem med att roa andra, däremot så är jag extremt kräsen när det kommer till att själv konsumera humor som kulturform. Det ska fullkomligt blåsa mig av stolen, annars får det vara. Kanske beror detta på att jag nästan alltid går all in när jag tittar eller lyssnar på ett verk. Om jag fokuserar till hundra procent så vill jag att den som har skapat verket också ska ta det på blodigt allvar och inte tramsa bort nåt. Det är som att jag, högst ofrivilligt, tänker att ett skämt tas till när man inte har något viktigt att berätta. Vilket naturligtvis är nonsens, jag vet ju själv vilket oerhört svårt jobb det är att stå på scen och få publiken att skratta.

Det här är definitivt inte en sida av mig som jag är stolt över. Jag skäms över det gigantiska hyckleriet i att själv ikläda mig rollen som skämtare både privat och som scenkonstutövare samtidigt som jag förhåller mig så oerhört skeptisk till andra personers humor. Så därför vill jag säga förlåt till världens alla komiker. Det är inte er det är fel på, det är mig.