Försvinnande arter ett varningstecken

I Lillån i Älvsåker finns en av Hallands bästa lokaler för flodpärlmussla. Trots detta kommer nu larm om bekymmer.
– Återväxten är närmast obefintlig, säger vattenekolog Per Ingvarsson.

Den kan bli flera hundra år och har en komplicerad livscykel. Därtill räknas flodpärlmusslan som en synnerligen viktig art då den indikerar hur våra vattendrag mår. Vid Lillån i Älvsåker har inventering och studier av flodpärlmusslan pågått ända sedan 2005.

– Just här där vi är nu har vi en supermiljö och den näst största lokalen för flodpärlmussla i länet. Här ser det ut som det ska göra, med sten, grus och inte minst dött trä som ligger i vattnet, berättar Per Ingvarsson som är konsult inom vatten och fiskevård.

Men stora partier av ån kan bli bättre.

– Många sträckor är rensade från sten och block, vilka skulle behöva komma tillbaka i vattnet. Dessutom saknas ofta träd och bra vegetation nära åkanten, så vissa delar skulle behöva restaureras, säger Elisabeth Thysell, vattenvårdshandläggare på länsstyrelsen i Halland.

Inga nya musslor

Per Ingvarsson har varit med ända sedan projektet med inventeringen startade. Och även om det finns musslor i vattnet i Lillån, ser han ett stort bekymmer.

– Det är noll föryngring. De musslor vi hittar nu är gamla, och vi måste få igång återväxten innan de gamla dör, säger vattenekologen.

Lax och öring värddjur

Efter att hanmusslan släppt ut spermier i vattnet ska de fångas upp av en hona. Nån månad senare stöter hon ut små larver. Dessa ska hitta till gälarna på öring eller lax, där de lever som små parasiter i upp till tio månader. Därefter släpper de och faller med lite tur ner till en lämplig plats på botten.

– Sedan är den första tiden väldigt viktig. Musslan bosätter sig på botten, men kommer det för mycket sediment och slam och täcker den så klarar den sig inte utan dör bort. Och det tar ungefär 20 år innan musslorna växt till sig och blir könsmogna, förklarar Per Ingvarsson.

Varför är det viktigt att vi bevarar flodpärlmusslan?
– Det är en nyckelart. Musslorna får i sig näring genom att filtrera vatten, vilket renar vattnet. Och om musslan reproducerar sig då är det ett tecken på att det även finns lax eller öring, vilket i sin tur är ett tecken på att vi har ett fungerande vattendrag, berättar Per Ingvarsson

Mänsklig faktor orsak

Per Ingvarsson och Elisabeth Thysell berättar att flodpärlmusslan minskat ordentligt sedan 1900-talet. Och bakom minskningen ligger människans ingrepp i naturen.

– Det är industri, jordbruk, utsläpp och försurning samt alla utdikningar. Och en av de största faktorerna är alla vattenkraftverk som skapat hinder för laxen och öringen, vilka är nödvändiga för flodpärlmusslan. Det har gjorts vissa åtgärder, men ofta är kraftverken byggda på de platser som är den bästa miljön för musslorna, säger Per Ingvarsson.

Även havsnejonöga på väg bort

 Redan förra sommaren kom larm om att beståndet av fisken havsnejonöga är försvinnande lågt. Likt flodpärlmusslan behöver arten fungerande åar och har en speciell livscykel.

Så sent som 2015 hittades arten i samband med inventering i 20 halländska vattendrag – förra året endast i två.

– Havsnejonöga är en så kallad rundmun. Den lever på att suga blod från andra fiskar. Vid midsommartid går den upp i åarna och leker vid ungefär samma platser som laxen, och den lägger då ägg vilka blir till larver som lever i sedimenten, förklarar Elisabeth Thysell.




Likt flodpärlmusslan fungerar larverna som utmärkta reningsverk då de filtrerar det rinnande vattnet. Och precis som musslan är de även i behov av andra fiskar i såväl åarna som ute i havet för att klara sin överlevnad. Dels kan minskningen förklaras av utfiskning av haven, tror Elisabeth Thysell. Men även åarnas miljö är av största vikt för att fisken ska kunna reproducera sig.

– Vi tar tyvärr inte tillräckligt stor hänsyn till våra vattendrag. Havsnejonöga har minskat länge, men de senaste fem åren har det gått fort. Och det här är en art som funnits i omkring 500 miljoner år, säger Elisabeth Thysell.

Så vad krävs?
– Många olika faktorer har lett till att det blivit brist på naturliga habitat. En sak som är jätteviktig är att vi fortsätter med kalkning. Det är värt varenda krona. Det kostar mycket mer att rehabilitera ett vattendrag än att sköta och vårda kvaliteten på vattnet, säger Elisabeth Thysell.

– Det är ofta gamla ingrepp vi ser resultatet av idag, och personligen tycker jag att alla mindre dammar som utgör vandringshinder bör tas bort. Men det handlar om saker som går tillbaka till tidigt 1900-tal, men även fram till 70- och 80-talen. Och alla de ingrepp som sker nu blir mycket värre då det finns så lite kvar, säger Per Ingvarsson.

Läs fler nyheter på norrahalland.se - klicka här