Farväl, älskade årsarbetstid

Jag får ganska ofta frågan hur det är att kombinera två så olika sysselsättningar som att vara personlig assistent och att frilansa som skådespelare och regissör. Jag brukar svara att det oftast går alldeles utmärkt. Visst, det hade varit skönt att få in lite mer pengar på mitt frilansande. Det är inte särskilt bra betalt, åtminstone inte på den nivån jag befinner mig på. Men det är faktiskt skönt att stå med en fot i varje värld.

Den kreativa teatervärlden är härlig att befinna sig i men inte sällan kan den också bli till en verklighetsfrånvänd bubbla. Då är det skönt att gå till assistentjobbet. Helt andra människor, helt andra problem. Mer verklighet än att arbeta inom vården blir det inte. Slitsamt, ibland uttröttande men också med en distinkt känsla av att man gör skillnad, på riktigt. Att få kombinera dessa två yrken och världar är för det mesta ett privilegium och inte ett problem.

Men visst kan det ibland uppstå krockar. Det blir ju några gånger per år som jag sliter mitt hår i förtvivlan över att det nya schemat som chefen har gett mig inte går ihop med det sedan länge spikade repschemat. Eller tvärtom. Då är det tur att jag har förstående och bussiga kollegor som allt som oftast ställer upp och byter arbetspass. Och när det inte har gått att byta pass så har jag haft en extra trygghet i systemet med årsarbetstid. Det har funnits en stor flexibilitet i systemet som har passat mig bra. Jag har till exempel kunnat byta dagspass mot kvällspass, något som inte kommer vara möjligt efter nyår när årsarbetstiden avskaffas. Jag har vid tillfällen då det har varit lugnt på teaterfronten kunnat ta extrapass och hoppa in för sjuka kollegor för att istället kunna vara mer ledig när repetitionerna och föreställningarna har duggat tätt. Så länge mitt saldo har legat runt nollan vid avstämningsmånaden så har ingen haft några invändningar.

Jag har jobbat som assistent så pass länge att jag minns hur det var innan årsarbetstid infördes. Det var definitivt krångligare. Jag fick använda mina semesterdagar till att vara ledig för föreställningar och repetitioner vilket ofta ledde till att min sommarsemester blev kortare. En viktig återhämtningsperiod för mig. Jag förstår mycket väl att mitt sätt att leva och arbeta är ganska ovanligt och att ett system i första hand måste passa den breda massan, det vill säga de som jobbar heltid. Jag har följt debatten under det senaste året och jag har full förståelse för att systemet nu avvecklas. Det har inte fungerat som det var tänkt. Men jag skulle ändå vilja nyansera bilden av årsarbetstiden lite. För mig har den varit en kär vän att hålla i handen när livspusslet inte har gått ihop. Ibland har den rent av varit en förutsättning för att mitt liv ska fungera. Hur det blir nu får framtiden utvisa.