Emilia förlorade benet i olycka – satsar på Paralympics 2024

Den 27 oktober 2018 förändrades Emilia Dexhavs liv. På väg hem från Göteborg fick bilen Emilia och hennes vänner färdades i vattenplaning och Emilias ben klämdes fast. Läkarna kämpade men kunde inte rädda det högra benet som fick amputeras nedanför knät.

Men Emilia tänker inte ge upp sitt största intresse, hästar.
– Jag satsar på att komma med till Paralympics 2024, säger hon.

På hästgården Allatorp bor Emilia och sambon Adam och hundarna Winston och Anna. Emilia har precis genomgått ytterligare en operation och kan inte använda sin protes. Men Winston och Anna är snabbt framme vid dörren och välkomnar. Emilia sitter i soffan och bredvid står rullstolen. Lillasyster Felicia som är nio år är också hemma.

– Hon är precis som jag i den åldern. Älskar allt med hästar och vill bara komma till stallet, säger Emilia och ler.

Aktivt liv

När olyckan skedde levde Emilia ett mycket aktivt liv.

– Vi hade dragit igång verksamhet här på gården, med uthyrning av stallplatser, hästar i träning, jag jobbade även som tränare och tränade mina egna hästar och tävlade. Jag tävlade hoppning upp till 1,40 och målet för 2019 var 1,50. Det är högt för att bara vara 20 år men jag hade bra hästar.

Men så kom den där dagen i oktober.

– Jag och kompisar hade varit i Göteborg och bowlat och sedan gått ut och haft kul. Vi ringde efter en kompis som kom och hämtade oss. Det var den första dagen som det var nollgradigt och slask och regn, berättar Emilia.

När de kom i höjd med Sandsjöbacka fick bilen vattenplaning.

– Jag minns bara att jag ropade: ”Nu dör vi!”. Sedan var vi i diket. Jag kände att något var fel med mina ben. Jag kunde inte se dem men det var en fruktansvärd smärta, det kändes som det brände i dem.

Nästan 20 operationer

I sex timmar opererades Emilia.

– Först förstod jag inte hur allvarligt det var. Jag trodde att jag brutit benen. Men den 5 november amputerade de mitt högra ben men de lyckades rädda mitt vänsterben genom att ta hud och vävnad från mitt vänstra lår.

Under två månader fick Emilia göra nästan 20 operationer.

– Det var tufft, men jag hade siktet inställt hela tiden. Självklart hade jag dippar där jag grät och undrade ”Varför jag?”. På sjukhuset förde de en slags dagbok över hur jag mådde. De skrev att jag var ledsen men att jag hade kämparglöd.

Frågor kring framtiden och vad som skulle hända surrade i huvudet.

– Jag visste inte om jag skulle kunna rida igen och vad som skulle hända med gården. Jag visste inget om amputation. Kan man rida eller springa? Det vet jag att man kan i dag.

Paradressyr

På sjukhuset låg Emilia och letade information på nätet.

– Allt det här har öppnat en helt ny värld för både mig och min familj. Vi har lärt oss hur mycket som helst. Och framförallt har jag lärt mig att ingenting är omöjligt

Emilia berättar att hon ganska snabbt insåg att hon inte skulle kunna klara sig utan hästar.

– De är mitt liv!

Hon insåg att hon inte skulle behöva ge upp sin dröm som tävlingsryttare, utan bara justera drömmen lite.

– Jag är hoppryttare men jag har även tränat mycket dressyr. Och där öppnades en ny dörr. Jag älskar att tävla och är väldigt målmedveten.

Nu är siktet inställt på paradressyr och Paralympics.

– 2024 är planen, sedan får vi se. Mamma, min storasyster och jag åkte i somras till EM i paradressyr. Vi var där för att pröva några hästar och vi hittade en som passade mig som hand i handsken. Men gör man en så här stor satsning behöver man två hästar så vi letar efter en till för att skapa ett bra team.

Emilia poängterar att det är skillnad att rida med ett amputerat ben.

– Man driver ju hästen med benen och det kan ju inte jag, så det blir lite som att rida utan ben. Därför är det viktigt att hästen har en egen motor.

Många följare

Emilia berättar att hon snabbt efter olyckan satte upp mål för att jobba framåt.

– Det gäller allt från hästarna till sjukhusbesök. Att ha delmål att jobba mot har fungerat för mig. Jag har ett jädrar anamma när jag behöver det och har alltid varit en glad och positiv tjej. Jag tror det har gjort det enklare att ta sig igenom det här.

Att acceptera det som hänt och att hon förlorat sitt ben var det jobbigaste berättar Emilia.

– Men när jag väl gjort det så var det lättare att ta sig framåt.

När Emilia låg på sjukhus försökte hon på nätet hitta personer som varit med om liknande situationer. Hon hittade inte vad hon sökte och därför är hon själv mycket flitig på Instagram.

– Där kan man följa min resa tillbaka. Det är ett sådant konto jag önskar att jag hade hittat när jag letade. Där får man följa med till sjukhuset eller med hästarna. Jag har många följare som stöttar och det är jag väldigt tacksam för.

Efter olyckan satt Emilia i rullstol i sex månader.
– När jag fick protesen och fick ställa mig upp. Den känslan var magisk, ler Emilia.