Bär mig tills jag blir 18 år

KRÖNIKA. Livet kan vara grymt. Man gifter sig och skaffar barn. Man bär på det lilla miraklet. Det är tryggt i din famn. Du förundras över att du – faktiskt du – har varit en del i att skapa detta vackra liv. Du och barnet, ni är ett. Ingenting kommer att skilja er åt.

     Sedan blir barnet tonåring, vill skaffa sig en egen identitet och flyttar snart hemifrån. 

     Jag hör ofta föräldrar tala om hur roligt det är med större barn. Ja, förvisso. Det är oerhört berikande att se hur de utvecklas och att man nu kan ha en djupare relation med dem, med givande samtal om livet, kärleken och smärtan. Men… 

     Jag märker att det går längre och längre tid mellan de där uppbyggande samtalen. Och tiden där emellan? Ja, låt oss vara ärliga och säga att utöver standardbeteendet – trotsig, gnällig och lat – så kan tonåringar vara urtråkiga. De beklagar sig gärna över sina pinsamma och tråkiga föräldrar, men vi försöker åtminstone hitta på saker. De vill sällan följa med på familjeaktiviteter, de sover helst halva dagen och när de är vakna får man ingen kontakt – för deras ögon är fastklistrade vid någon form av elektronisk skärm. 

     Nej, kan jag få tillbaks dagarna då barnen i oförfalskad glädje hoppade i min famn när jag kom hem från jobbet. Kan jag få tillbaks alla sagostunder när alla barnen tryckte sig nära intill. Var försvann alla mysattacker? Var är alla barn som älskade att sitta i knät?

     Jag vet att det fanns blöjbyten, skrikiga röster och sömnlösa nätter. Men allt det där ligger som i en dimma, nästan så att jag inte minns det. Jag minns bara det lilla barnet som ville bli buret. Som ville vara nära sin förälder. Som ville vara ett.

     Nu står mitt hopp till vår dotter, vårt tredje och yngsta barn. I dag fyller hon tolv år. Grattis, hjärtat! Nyligen hände något fantastiskt. Jag hör ett svagt jämrande sent en kväll. Ljudet som kommer från dotterns sovrum eskalerar snabbt till högljutt, okontrollerad gråt. Jag springer in till henne och undrar vad som står på. Hon får inte stopp på tårarna och snyftar kraftigt mellan varje ord: ”Jag… vill… inte… bli stooor!” 

    Jag blir något konfunderad. ”Vad menar du… inte bli stor?”

Fortfarande märkbart tagen svarar hon: ”Jag vill bara vara liten! Om jag blir stor kommer ni inte ta hand om mig längre.” Snyft, snyft.

    ”Men lilla gumman, det är klart att vi alltid kommer att göra det.”

    ”Åh pappa… jag önskar så mycket att du alltid kunde bära mig!” Mycket mer snyft.

     Detta vara ett mirakel. Aldrig har jag varit så glad över att se mitt barn vara så ledsen. Jag vet inte exakt vad som föranledde denna gråtattack, men i stundens intensitet brydde jag mig inte. Dottern hade tydligen kommit till den sunda insikten att det var bäst att förbli liten. Där fanns tryggheten. Där fanns föräldrakontakten. Klokt barn. Detta var ett tillfälle att ta tillvara på.

    ”Jag ska göra en deal med dig”, svarade jag lugnande. ”Jag kommer bära dig så länge du vill.”

     Hon torkar tårarna. ”Säkert?”

     ”Säkert.”

     ”Då vill jag…” Hon tänker en stund. ”… att du bär mig tills jag blir 18 år.”

     Vi tummar på det ”Deal.”

     Ja, det är så det får bli: En blivande tonåring som fortfarande kommer vara mitt lilla barn. 

     Problemet löst.