Halland: Från sommarparadis till vintertystnad

Halland har mycket som ingen annan har. Milslånga sanddyner, Tylösand, Skrea, där Kattegatt skickar sina solvärmda, salta vågor. Här kan man surfa och fiska krabbor bland tångruskor, sånt där som går att göra i Portugal men inte i Stockholm och Göteborg.

Stränderna är en del av Sveriges populäraste kustlina, från Laholmsbukten i söder till de karga klipporna vid Bua i norr. Sen finns det varierande inlandet, med jordbruksslätter och lövskog, alltid tillgängligt, lämpligt för vandring och cykling. Halland har en åtråvärd historia. Den syns i kullerstensgränderna i Varberg, i det danska Halmstad slott, i kyrkor och ruiner och gammal jord längs inlandet. Det är en historia som inte alltid gör väsen av sig, men som känns i marken under fötterna.

Halland har mycket. Men saknar balans. Det finns ingen jämvikt som gör avståndet mellan säsong och helår mindre plågsamt. Som om vintern suddar ut det som sommaren byggt upp. Som om det inte finns något som håller ihop året, bara ett av och ett på. Halland är ett turbulent län med höga toppar och djupa dalar.

När Halland skiner

Någon gång i maj slår allt ut samtidigt: syrener, uteserveringar, bokskogens gröna tak. Vägar fylls, stränder vaknar, butiker håller öppet längre. Det finns en särskild sorts ljus denna tid, nästan overkligt självklart. Det är nu som sommarstugor blir till hem igen, och storstadsbor vallfärdar västerut. Halland sträcker stolt på sig och får sätta ord på sin identitet.

I Halland finns nästan 26 600 fritidshus, fördelade över länets sex kommuner. Flest finns i Falkenberg (6 311), Halmstad (6 068) och Varberg (5 201). Och av dessa ägs hela 65 % av personer som bor utanför länet, vilket är den tredje högsta andelen i Sverige. Resten av Sverige fullkomligt älskar Halland när solen befinner sig på rätt sida av jordaxelns lutning.

Den halländska ekonomin njuter också av detta. Varje sommarstuga är en investering, ofta belånad, ofta renoverad, ofta älskad. Det köps nytt tak, nya utemöbler, nya grillar. Det ansöks om lån med låg ränta, det bokas bord, handlas lokalt, köps glass, byggs trall. Halland bärs av denna återkommande rörelse, av sommargästens längtan och betalningsvilja.

Hantverkare får jobb. Butiker får kunder. Skatteintäkter skramlar i statsapparaten. Och fastighetsvärdena håller sig höga, för det finns alltid fler som drömmer om en plats nära havet, men långt från vardagen.

När Halland slocknar

Det sker utan drama. En dag bara vänder det och bilen går hemåt för inhemska turister. Butiker stänger, ljusen släcks. Några få blir kvar, med samma hav, samma gator, men utan rörelse. Det som nyss var ett av landets mest levande landskap tystnar. Och väntar.

För vissa börjar låg­säsongen, för andra ett stilla bokslut. Turisten åker vidare. Till platser där kontrasterna är mildare. Halläningarna övervintrar ihärdigt så som de alltid gjort. De drar barnvagnar och bär matkassar genom piskande sidledsregn.

Det är nu obalansen syns tydligast. Mellan det tillfälliga och det permanenta. Mellan sommardrömmen och vardagsverkligheten. Halland har mycket, men ännu inte det som binder ihop ytterligheterna. Inget som bär hela vägen genom året.

Kanske ska det vara så här

Sverige är ett ytterligheternas land. I alla fall när det gäller klimatet. Ljuset kommer plötsligt, nästan våldsamt. Värmen med det. Och lika plötsligt försvinner det.

Halland är en upphöjning av detta. En förtätning av extremer. Här märks skiftningarna mer än på andra håll. När ljuset väl kommer bär det med sig tiotusentals människor, öppenhet, pengar, planer, löften. När det försvinner faller allt tillbaka, som om någon släckt i ett rum man just börjat trivas i. En mörk filt över tillvaron som vrider om hårt och hänsynslöst.

Men slutsatsen måste ändå vara denna: det är inte fel på kontrasterna, det är de som gör platsen levande. Topparna växer högre tack vare dalarna. Det är det som ger Halland sin dragningskraft.