31 Mars 2021 13:33 | Kristian Alm

Hur ser jag egentligen ut?
Den frågan kan man ju ställa sig lite då och då, men nu menar jag det bokstavligt.

Jag växte upp lyckligt ovetande om att världen förmodligen ser helt annorlunda ut än jag tror. Inte förrän på högstadiet begrep jag första gången att något var snett. Det var då man fick gå till skolsyster och titta i en bok med en massa färgade prickar.

”Vilken siffra ser du?”

Jag förstod ingenting. Skulle man räkna samman de tusentals prickarna? Skolsyster vände sida. Ingen skillnad. Till slut kom de sista sidorna där färgprickarna var så grova att till och med jag begrep att det skulle bildas mönster.

Diagnos: färgsvag.

“Ovanligt grön”

Lite trist. Man vill ju onekligen hellre kallas färgstark. Det har dessutom otaliga gånger gett min fru anledning att påpeka att den ”blå” tröja jag köpt är ovanligt grön. Eller något annat spydigt.

Nästa gång ögonen avslöjades var i tjugoårsåldern när jag under tentastudier trött lutade huvudet än mot ena ögat, än mot det andra. Konstigt – texten blev mindre med ena ögat än det andra?

Optikern gav svaret. Jag är född med ett långsynt och ett närsynt öga. Det hade hjärnan lärt sig, och valde det ena ögat på nära håll, det andra på långt håll. Inget stort problem, förutom vid avståndsbedömning. Okej, där kom sent omsider en förklaring till varför alla bollar verkade vara någon annanstans på idrotten…

Så nu var jag glasögonorm. Men en ganska obekymrad sådan.

Utflykt i öknen

Vi hoppar tjugo år framåt i tiden. Plötsligt började ögonen kännas som en utflykt i Sahara. Sand och grus! Ögonspecialisten tog alla prover som fanns, och kunde sedan konstatera att min tårvätska saknade seghet och dunstade för snabbt.

Så nu var det dags för dagliga ögondroppar. Jaja, det går det med.

Starr för gamla

Tjugo år igen. Häromdagen sprang jag in en gren med vänsterögat. Djäkligt ont, och lite rädd blir man ju. Så när svullnaden lagt sig började jag kolla så att synen var okej. Det var den inte. Mycket suddigare är högra, oavsett glasögon.
I veckan var det kontroll hos optikern.

”Inte grenens fel. Du har grå starr”, var det lakoniska beskedet.
Starr! Är inte det bara gamla människor som får det?
”Jo, just det, du är över 60”.

Jaha. Operationen får dock vänta. Det kan i bästa fall ta flera år innan det blir så grumsigt att jag inte hittar hem.

Tyvärr är det nog ärftligt. När äldste sonen en gång på gymnasiet berättade att han alltid satte sig längst fram för att kunna se tavlan, blev det ilfart till optiker och glasögon.

När vi kom ut från butiken tittade han sig häpet omkring och utbrast på fullt allvar:

– Titta, träden har grenar!

Läs fler krönikor här