Taubes hemlighet avslöjad
Av Kristian Alm
Länge har det hetat att Evert Taube plågades av sviterna av spanska sjukan. Men nu kan läkaren och författaren Carl-Magnus Stolt avslöja att det handlade om en livslång ångest för den allvarliga könssjukdomen syfilis.
Carl-Magnus Stolt har använt sina läkarkunskaper när han letat i arkiven om den unge Evert Taube.
Arkivfoto: Daniel Blomqvist
För bara några veckor sedan kunde vi berätta om Stolts halländska kulturhistoria, men redan nu är det alltså dags för nytt boksläpp.
Den här gången har han fördjupat sig i Evert Taubes ungdomsår, återkomsten från äventyren i Sydamerika 1915 fram till när han som etablerad artist gifter sig med Astri Bergman som 1925.
Det är stormiga år, där den ena kärlekshistorien avlöser den andra, och han är förlovad åtminstone tre gånger. Även i Varberg raggar han damer när han med båten Ellinor lägger till där och går på bal på fästningen 1922!
Men den bilden vill inte Evert riktigt gå med på senare i livet, när äktenskapet med Astri ska lyftas fram.
I biografin som hans trogna sekreterare redigerar skrivs verkligheten kraftigt om:
"Det finns såvitt man kan se ingenting som säger att Evert själv tagit initiativet till någon annan kärleksförbindelse än den med Astri Bergman."
Håhåjaja. Säg det till hotellvärdinnan i Skagen som föder Everts dotter och överges...
Men ännu mer fördolt är att Evert Taube drabbades allvarligt av könssjukdomen syfilis. I eftermäle och brev till föräldrar heter det alltid att det handlade om virussjukdomen spanska sjukan, och sviterna av dem.
Men Carl-Magnus Stolt kan visa att Evert Taube otaliga gånger behandlades med plågsamma och dyra kurer mot syfilis. Hela livet oroade han sig för att sjukdomen skulle bryta ut igen. Någon spanska sjukan var det aldrig tal om.
Nyligen fick CKM förlag 25 000 kronor i litteraturstöd från Region Halland för Taubeboken.
Men varför ska man gräva i ett nationalhelgons sjukdomshistoria? Den frågan ställer Carl-Magnus Stolt själv i sin nya bok.
Svaren är ganska övertygande.
Rent konkret ger det till exempel en förklaring till de desperata brev Evert skriver till Bonniers om förskott och betalningar – pengar behövdes akut till de dyra behandlingarna.
Men ännu viktigare:
– Det ökar förståelsen för drivkraften bakom hans skapande. I självbiografin skriver Evert om åren kring första världskriget att "Man fick magkatarr, gulsot och spanska sjukan, febersjuk och svulten började jag nu dikta".
Stolt menar att rädslan för död i syfilis samtidigt höjde livskänslan och behovet att skapa, att sätta avtryck.
Eller som Taube själv diktar i en av sina mest älskade visor, Så länge skutan kan gå:
"Det är en rasande tur att du lever min vän!"