Krönika: Nyckeln till en lyckad weekend

Av Filippa Andersson

Lika säkert som att blåsipporna står i backarna i april kommer vårvirrigheten till mig som ett brev på posten, varje år vid ungefär samma tid. Jag tror det är kroppens sätt att berätta att den snart vill ha lov eller semester. Ett sätt att förhindra allt för stora virrighetskatastrofer är att planera in en minisemester så att kroppen förstår att sommar och ledighet inte är långt borta.

Vi hade gått lite tidigare från jobben för att hinna med 16.15-tåget. Jag och min pojkvän skulle till mina föräldrars sommarhus i Hunnebostrand under helgen och njuta av vad vi trodde skulle bli vårsol (det blev snöblandat regn). Vi skulle ta tåg, buss, färja och sedan buss igen till Orust för att därifrån låna bil ända fram till Hunnebostrand.

Vi stannade till med bilen i Uddevalla för att inhandla tacos, Pepsi max och lösgodis. Vi hade blivit rejält hungriga men lyckades ändå hålla oss till min mammas klassiska regel ”max tre godisar innan middagen”. Sista biten skruvade vi upp musiken och till slut rullade vi in på Hunnebostrands nästintill tomma hamnparkering.

Allt hade flutit på så bra hittills, men någonstans här når vi toppen av kvällens dramaturgiska kurva. Jag står på trappan upp till huset och fipplar upp husnyckeln från min ryggsäck när jag inser att tacokvällen ska ryckas ifrån oss om bara någon sekund. Nyckeln går nämligen inte till sommarhuset utan till tvättstugan hemma i lägenheten.

Jag är inte redo att erkänna mitt misstag för min pojkvän som står tre trappsteg ner och ivrigt väntar på att få sätta ner väskorna och matkassen i hallen. Därför låtsas jag försöka sätta in nyckeln i låset inte bara en utan flera gånger. Efter att nyckeln för tredje gången inte går in i låset vänder jag mig mot honom. Vi säger ingenting. Hakan börjar darra sådär den brukar göra för att skvallra om att tårarna snart gör sin entré.

Där står vi vid grinden till huset, så nära men så långt ifrån vår tacomiddag. Jag har börjat gråta och min pojkvän har börjat sjunga. Jag antar att vi bara har olika sätt att tackla det faktum att vi nu behöver åka en och en halv timma tillbaka till Göteborg för att hämta nyckeln innan vi kan bege oss iväg lika lång väg tillbaka igen. I sådana här stunder är det sista man ska tänka på hur långt denna nio timmars bilresa hade kunnat ta oss så i bilen tillbaka låter jag bli att tänka att vi hade kunnat ta oss hela vägen till Berlin.

Det är tur för mig att jag har en pojkvän som börjar sjunga istället för att bli arg när jag toppar mig själv i virrighet. Symboliskt erbjöd jag mig att köra bilen en bit men eftersom jag inte kört manuell bil sedan jag tog körkort för åtta år sedan visste jag han skulle säga nej. Vi har inte pratat så mycket om nyckelskandalen sedan det hände men visst har vi dragit lärdom av helgen. I detta nu är vi i Oslo över helgen, gissa vem som smugit ner båda hotellkorten i sin egen ficka?