800-årig dopfunt på väg tillbaka till Hanhals

Av Kristian Alm

Den 800 år gamla dopfunten är på väg tillbaka till Hanhals kyrka. Nu hänger det på en smed om det ska gå.

I våras berättade Norra Halland om den unika dopfunten i täljsten som hamnade på Historiska museet i Stockholm när Hanhals nya kyrka uppfördes. Då såldes alla gamla inventarier i en missriktad förnyelse. Men när kyrkan brann ner 1936 och man bestämde sig för att ta den gamla i bruk igen, påbörjades arbetet med att återföra föremål.
– Vi har fått tillbaka altarskåpet som är från omkring 1520, taket som är från 1700-talet, och predikstolen från 1600-talet. Det enda som saknas är egentligen dopfunten, berättade Christofer Rogestedt i Norra Halland.
Dopfunten skapades på 1200-talet vilket gör den till kyrkans äldsta bevarade inventarium. De flesta dopfuntar är gjorda i sandsten, men Hanhalsdopfunten är i täljsten som var vanligt på västkusten. Den är också dekorerad med ett ansikte och växtrankor som gör den lite spännande.

Kopia
Men det står ju en dopfunt i kyrkan? Jo, men det är en kopia som utfördes på 1940-talet. Nu börjar kopian bli lite sliten och då väcktes intresset för originalet. Frågan ställdes till Historiska museet om man skulle få låna den?
Det är Pia Bengtsson Melin, 1:e antikvarie för medeltid och kyrklig konst på Statens historiska museer, som handlägger ärendet. Enligt henne har dopfunten tidigare varit utställd, men är nu magasinerad bland övriga 10 miljoner föremål. Kyrkliga föremål är en del av samlingen och att församlingar efterfrågar dessa är inte ovanligt.




– Förr skänkte eller sålde församlingar kyrkliga föremål till oss som inte användes och som man då inte såg något värde i. Men på 1910-1920-talet väcktes ett intresse för gammal kyrkokonst och då började man uppskatta föremålen igen.

Ostadig
Kyrkliga föremål brukar få en lånetid på fem till tio år. Men föremålen får dock inte hanteras hur som helst. Ibland är gamla dopfuntar ostadiga och riskerar att välta eller så kan materialet vara ömtåligt.
Och så är fallet med Hanhals dopfunt.
– Den är i tre delar som man lägger ovanpå varandra, och den är inte så stadig. Om till exempel ett barn skulle springa in i den i full fart skulle delarna kunna glida isär. Så en smed håller på att titta på en lösning för att säkra dopfunten.
Men det ser ljust ut?
– Ja, vi har fulla förhoppningar, det ska nog ordna sig!
Så om allt går väl kommer barn att kunna döpas i den urgamla dopfunten nästa år, på samma sätt som man gjort i församlingen i 800 år!