Krönika: Ulrika om livet runt 50-årsdagen

Av Ulrika Wahlström

Redan i unga åldrar konstaterade mina barn imponerat att jag är så gammal att jag är född på ett annat årtusende. Nu fyller jag ett halvt sekel och känner mig precis lika mycket 73:a som jag gjorde för en himla massa år sedan.

Jag bestämde mig för att ju närmare jag kommer min 50-årsdag i juni ska fokus i livet ligga på fest. Min hjärna kan ha felkopplat lite för det har snarare blivit fokus på besök på fästingbuss, inte så mycket på galej. En del i min ålder tar sprutor med substanser som slätar ut och stramar till, jag fyller moget på med TBE-vaccin.

Att unna mig är också ett fokus i år. Jag var precis för första gången någonsin på manikyr. Nagelterapeuten visar en bild på olika typer av långa naglar och jag ska peka ut hur jag vill att mina naglar ska se ut. Med mina korta naglar som utgångspunkt är samtliga alternativ orealistiska. Jag är bara här för att få ner nagelbanden, som börjar bli längre än mina naglar. Jag pekar roat på bildens allra längsta naglar. Terapeuten tittar skeptiskt på mina händer, lägger bort bilden och gör sedan det bästa av situationen. Det blir riktigt bra!

En vecka innan min bemärkelsedag får jag uppvaktning via post. Matkedjan, där jag lägger oerhörda pengar, bjuder mig på prinsesstårta. Gulligt! Idag hämtade jag ut den och familjen kalasade på den i solen. Jag tog också en liten bit, även om jag egentligen är en utpräglad glassoman, vilket tydligt kan ses i min inköpshistorik.

Ända sedan tonåren har jag haft lätt för att plötsligt bli varm, såsom många blir först i klimakteriet. Det vet min frisör. Hon tvättar därför alltid mitt hår i iskallt vatten. När jag blev födelsedagsfin häromdagen var det ovanligt varmt på salongen och det blev hett under skynket som jag sveptes in i. Min frisör försåg mig då omtänksamt med en handduksinlindad kylklamp, som strategiskt placerades mellan mina ben. Coolare 50-åring får man leta efter!

Jag kontaktar sällan sjukvården för min egen hälsas skull, men när en hälsinneinflammation sätter stopp för min älskade löpning, fick det ändå bli att göra det. Fysioterapeuten vill veta min målsättning med rehabilitering. ”Att springa tills jag är 100!” säger jag, men han vill ha ett mer realistiskt mål. Jag menar att det är det – jag känner mig som tjugo!

Några speciella ålderstecken märker jag inte av. Var på gymmet häromdagen och kämpade på i en crosstrainer. En man ställer sig på maskinen bredvid. Jag känner igen honom. Han pratar alltid i sin mobil. Irriterande! När han nu börjar sitt högljudda telefonsamtal får jag krupp. Upprört och andfått häver jag ur mig hur jag känner. Han klickar av samtalet och ber om ursäkt. Han förstår att jag blir irriterad. Han har inte tänkt på att andra kan störa sig när han passar på att ringa jobbsamtal när han är på gymmet. Jag skäms, ber om ursäkt för mitt utfall och skyller på att min allt stigande ålder har gjort mig till gnällkäring. Han säger att han tycker att jag var modig och gjorde rätt.

Jag hör fjortonåriga sonen utbrista ”Jag får krupp!” när han verkar bli trött på att en sak inte fungerar. Gudars skymning, tänker jag och funderar på vem som kan ha lärt honom sådana ålderdomliga uttryck. Fy Fabian vad härligt det är att fylla år, förresten! Motsatsen hade varit döden!