Krönika: Lämna barnen ifred

Av Louis Herrey

I måndags satte jag mig ner för att titta på nyheterna. Jag var nyfiken på rapporteringen av söndagens partiledardebatt. Vad var det viktiga som lyftes fram om vår bräckliga ekonomi? Vilket hopp ser vi för de svenska hushållen? Och vad händer med integrationen?

Men de viktiga samhällsfrågorna hamnade helt i skuggan av ett annat ämne som tydligen trendar just nu: Drag Queen Story Hour.


Jag förmodar att det var Jimmy Åkessons kommentar som gav nyhetsredaktionerna hjärtklappning: att om folk inte kunde tänka sig ha nazister som läser sagor för barnen på biblioteket, varför skulle de då acceptera drag queens?

Jag tyckte hans resonemang fallerade; självfallet är det långsökt att jämföra nazister med dragqueens. Men å andra sidan fann jag Johan Pehrsons motargument lika blåögt. Liberalledaren menade att det inte fanns någon orsak till oro, för det här var inte värre än att bjuda in två fågelskådare som sagoläsare.

Ursäkta, Johan Pehrson? Dragqueens är vuxenunderhållare. Fågelskådare tittar på fåglar. Dessutom känner jag inte till några fågelskådare som presenterar sig som Lady Busty och Miss Shameless Whinewhore. Är dessa då våra barns nya förebilder: en man med stora lösbröst och en vinhora?



Missförstå mig rätt, alla ska få ha rätten att leva som de vill. Om vuxna män vill spackla sig i glitter och klä sig i kvinnokläder, go for it! Men att söka validering inför småbarnen – vi pratar om två till sjuåringar – varför är det så få som protesterar mot detta?

Jo vars, Sverigedemokrater höjer sina röster. Aj då, då vågar man ju inte säga något också! För hur skulle det se ut? Man vill ju inte ge sken av att göra armkrok med dessa homofober!

Snälla, jag blir så trött på denna falska godhetssignalering. Kan vi inte visa lite godhet mot barnen i stället. Kan vi inte visa lite mod och stå upp för sanningen, även om en ”motståndare” tycker samma sak som vi. Och i detta fallet är sanningen glasklar: Det är fel att sexualisera barn – oavsett från vilket håll det än kommer.

Igen, jag har inget emot dragqueens. Som underhållare visar några av dem upp en fantastisk talang. Men med fokus på sexuell gränslöshet och dekadens (ja, det sistnämnda är temat för After Darks nya show) så är det vuxna som borde vara deras publik – inte små barn. Att man ens ska behöva förklara detta?



Men Louis, är det inte bara harmlösa sagor de läser? ”Jag är Linus, en pojke med snippa” är ingen harmlös saga. Askungen blir kär i en flicka. Sexuella läggningar beskrivs i detalj. Detta är material med en tydlig agenda. I USA, där detta projekt började, har sagostunderna inte sällan lagt till twerking och pole dancing som ett kryddigt inslag. Som bibliotekens programblad säger: ”Låta fantasin flöda, utan normer och gränser”. Nej snälla! Barn behöver faktiskt normer och gränser, inte ett våg av sexuella övertoner.

Självfallet är det viktigt att hbtq-frågor tas upp i samhället. Men dessa är nästan alltid vuxna komplexa frågor och har inget med barn att göra; de är inte mogna att förstå sexualitet och könsöverskridande koncept. Och det är fel att utnyttja små barn på detta sätt för ens egna syften. Det är inte försvarbart. Hur ofta måste det sägas: De är barn!

Lady Busty har sagt att ”Dragqueens finns ju mest på tv, nattklubbar och prideparader, ofta inte så nära barnen”. Nej precis, och det har naturligtvis funnits en orsak till det. Jag hoppas bara vi kan återgå till den ordningen.

Lämna barnen ifred.