Tankeväckande utställning om tiden efter

Vad blir egentligen kvar efter oss när vi dör?
Fysiskt och digitalt?
Den frågan funderar bröderna Christoph och Sebastian Mügge över i den gemensamma utställningen Radera i frid som i morgon lördag öppnar i konsthallen.

Den i sig avskalade konsthallen är i och med bröderna Mügges utställning förvandlad till ett sammelsurium av pappersremsor, gamla tidningar, udda föremål, travar av uttjänta konservburkar och kapsyler, teckningar, ord och film.
Under en veckas tid har duon byggt upp en unik utställning i konsthallen.
– Mycket låg nerpackat i sopsäckar när det packades i en lastbil. Och så tänker man att: Ja! Det här är konst, säger Christoph och ler.

Hittade i container

Sopor eller konst. Ibland ligger det i betraktarens ögon. Var för sig hade flaskkapsylerna som Sebastian genom åren plockat upp från marken på olika resor, plattat till med en hammare och sedan lagt i vatten för att börja rosta ingen annan funktion än att vara ett litet lock. 10 000 i en trave på golvet är plötsligt något helt annat, delar i en känsla av förgänglighet snarare än enskilda föremål.




Samma gäller för samlingen fotografier, uppsatta på en av väggarna. Från golv till tak, rader med fotografier på hundar.
– Jag hittade dem i en container i Malmö, det var ett helt dödsbo som slängdes. Det enda vi vet om personen bakom är att bilderna är från 90-talet och att han eller hon har varit i Ryssland och i något varmt land med palmer och tyckte om hundar, säger Christoph.

Olika delar

Utställningen består av en mängd delar. Den hålls samman, både bokstavligen och bildligen av svarta kryss. Vissa målade eller tecknade, andra gjorda med svart tejp för att sätta upp eller sätta samman andradelar av utställningen. Symbolen har sitt ursprung i krysset som finns i program i datorn eller webbsidor på nätet och som markerar att det är där man kan släcka ner och stänga av. Krysset sammanfattar också temat för hela utställningen, vad blir kvar av oss efteråt, på nätet och i verkliga livet. Det som är viktigt för en person i livet, kan vara skräp för den som kommer efter. I sitt letande efter material att arbeta med har Sebastian och Christoph Mügge botaniserat bland hela dödsbon hittade i lådor på loppisar och Sebastians barn har redan gjort klart att det inte finns intresse av att ta över hans samlingar av till exempel strumpor (varav vissa i omvandlad form också finns med i utställningen).

Tydlig metodik

Ett steg in i konsthallen är det första intrycket totalt kaos. Men det finns samtidigt en mycket tydlig metodik i det. Travar av pappersremsor, skenbart gjorda i dokumentförstörare är i självaverket klippta för hand, remsorna som hänger i taket är storskaliga kusiner med text tagen från minnesord efter personer som dött.


I laserutskurna tavlor återvinns delar av Nobels testamente, men också blanketter från Socialstyrelsen och utländsk motsvarighet till Kronofogdemyndigheten  som visar att myndigheternas grepp om människan inte automatiskt upphör när vi dör. På en vägg detaljrika teckningar på papper, på en annan en platsmålad teckning direkt på väggen som kommer att målas över när utställningen väl är klar. För precis som den bärande idén bakom Radera i frid så är själva utställningen förgänglig. När slutdatumet är nått kommer visst att packas ner, annat att kasseras. Eftersom det dessutom är byggd utifrån konsthallens förutsättningar går den aldrig att reprisera.
– Utställningen är ju en performance som bara går att se här i Kungsbacka, säger Sebastian Mügge.

Ingen förbokning

Utställningen öppnar på lördag klockan 11. Det blir inger regelrätt vernissage eftersom man fortfarande inte har publika evenemang i kulturhuset. Konstnärerna finns dock på plats. Ingen förbokning behövs, men enbart ett begränsat antal personer släpps in i konsthallen åt gången.