Karl för sin kilt

 Sommaren avbryts av ett hastigt regnoväder. Nyss stod jag ute i solen och arbetade med en gassäkrad entré till mitt privata skyddsrum, det var liv och rörelse på gatan. Nu är det tyst och stilla. Jag går in och sätter mig vid datorn. Ropen från barnen dröjer sig dock kvar. ”Är du en flicka?” ”Är du ingen riktigt kille?” Märkliga ord från barn som knappt fyllt sju. Jag väntar ut regnet och börjar slentrianmässigt men omsorgsfullt photoshopa in min dotter i bilder från olika utlandsresor jag gjort i min ungdom. Plötsligt finner jag mig stirrandes på en bild av mig och en god vän. Både leende och stolta tittar vi högtidligt in i kameran. Inget konstigt tänker du, det är ett normalt förfarande vid fotografering. Men till saken hör att vi båda saknar byxor.

 Under ett par år tog jag nämligen en paus i arbetet som diversearbetare inom kulturindustrin. Idag skulle jag inte våga göra samma hopp. Men då, som jag hoppade. Jag hade ju alltid kulturen och i synnerhet teatern att falla tillbaka på om allt skulle braka samman. Men med en familj att försörja har jag blivit mer traditionell och trygghetssträvande. Jag ville dock prova på något nytt och kastade mig handlöst in i finanslivet och blev snabbt en stjärna. Åtminstone i mina få vänners ögon. De flesta andra betraktade mig nog mer som en blodtörstig börshaj helt utan skrupler. En av mina många affärsresor tog mig så till Skottland där jag träffade en Roderic McDougall. Jag blev väl emottagen. Skottland hade ännu inte blivit det resemecka för svenskar som det är idag. Roderic lärde mig spela golf, uppskatta whisky samt bära kilt. Hans dotter hade precis fått en kamera och gladeligen förevigade hon oss i allt vi tog oss för.

 Förevigade. Jag tittar länge på kortet. En yngre version av mig själv tittar tillbaka. Trotsigt stolt över det traditionella plagget. Utan klantillhörighet var nu snickarkilten det perfekta substitutet. Jag älskar min kilt och bär det nästan varje dag. Det har blivit lite av en mysbyxa för mig. Likt nätbrynjan har den ju fördelen av att man är naken men ändå inte. Barnens ord kommer tillbaka. Är du en flicka? Är du ingen riktig kille? Varför har du kjol? Tre frågor från tre ungar från tre olika adresser. Inte första gången, inte heller den sista. Trots att jag i övrigt bär synnerligen traditionellt manligt kodade attribut så som skägg, hammare och hämtmat skär kilten dem i ögonen. Rubbar deras cirklar.

 Självklart ska inte barnen lastas för sin frågvishet, och även om det är en hånfull ton i frågan så svarar jag glatt ”Jag tycker man får ha på sig vad man vill” eller bara ett enkelt ”Visst är den fin?” då brukar hånet försvinna och ibland ser jag nästan beundran i deras ögon. Samtidigt, det där ryggmärgshånet så fort något eller någon bryter normen… Det barnen pratar om på lekplatsen, det har dom hört någonstans. Kanske hemma vid ditt köksbord…