24 April 2021 14:30 | Ann Kristin Ekman

Vissa dagar, mer än andra, tänker jag tillbaka på tiden före pandemin. När allt var lugnt och behagligt. När allt gick sin still gång. När jag inte hade bil.

Första hälften av påskhelgen hade jag vikt åt jobb. Jag hade planerat i detalj, ut på två jobb på fredagen, så att jag i lugn och ro skulle kunna sitta inne på redaktionen och skriva på själva påskafton.
Planen, den där väl utarbetade, var att ta min egen bil. Första jobbet var i Kullavikskyrkan, så ändå på vägen till Kungsbacka, när man som jag bor i Mölndal. Bilen var väl varken nytvättad eller nytankad, däremot alldeles nyservad.

Mitt på 158:an, mellan Billdal och Kullavik började ändå instrumentbrädan lysa upp som en julgran på speed. Det blinkade och pep och det var lite med hjärtat i halsgropen som jag till slut svängde in på parkeringen.
En timmas vila hjälpte inte. Pipandet hade lagt av, men diverse lampor lyste för fullt och stryrningen gick att jämföra med att försöka ratta i trögflytande honung. Det var bara att ge upp och för första gången någonsin ringa bärgaren och åka med tillbaka till verkstaden i hemmakvarteren.

Påskafton och dags för nytt försök att göra reportage från äggjakten på Tjolöholm. För första gången på rätt exakt ett år bordade jag Kungsbackapendeln, för att sedan dra ur kontakten och fortsätta söderut i en av tidningens elbilar. Jag kom nästan fram till Fjärås station. Sedan fick bilen tokfnatt och började gasta på mig (ja, faktiskt!) att batterinivån var mycket låg och att jag omgående behövde stanna. Med laddsladden kvar på tidningen och ingen annan i tjänst som kunde göra panikutryckning, var det bara att lämna bilen och fortsätta färden i taxi. Den dumpade bilen? Ja den fick bärgare komma och ta hand om.

Resten av helgen tillbringade jag bilfritt,  på gångavstånd hemifrån. På tisdagen ringde verkstaden. De har undersökt min bil. Stängt av alla varningslampor. Provkört den några varv. Inte hittat ett endaste fel. “Men du vet de här nya bilarna. Det är så mycket elektronik. Det räcker med ett spänningsfall så börjar lamporna lysa.”
Jobbilen då? Senaste budet är att den hänger på fallrepet och inom kort är på väg att tvångspensioneras. Själv tänker jag vandringskängor. Det är nog ändå det säkraste sättet att ta sig fram.

Läs fler krönikor här